Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Torsdag 29 oktober 2020

En mästare och hans elev

2010-04-25

Fakta:

Namn: Hommage à Jerome Robbins
Koreografi: Jerome Robbins, Benjamin Millepied
Musik: Maurice Ravel, Nico Muhly, Frédéric Chopin
Ensemble: Parisoperans balett och orkester
Plats: Palais Garnier, Paris
» http://www.operadeparis.fr/

Jerome Robbins såg Parisoperans balett som sitt eget ”hemmakompani” efter New York City Ballet. Hans ”franska hus” har nyligen ägnat honom tre verk som väl visar prov på vilken mångskiftande repertoar han har tilsammans med ytterligare ett hommage till Robbins av Benjamin Millepied.

Äntligen har våren kommit till Paris och vid premiären för Jerome Robbins programmet på Palais Garnier hänfördes alla såväl av det goda vädret som av hans danskonst.
Det var succé från första stund med den jazziga och Gershwin-artade En Sol, en balett som dansas på en solig strand, skapad 1975 till Ravels Pianokonsert i G-dur, som på engelska kallas Sol Majeur.
Den gången var det danske Peter Martins tillsammans med Suzanne Farrell som dansade huvudrollerna. Här var det istället Nicolas Le Riche och Aurélie Dupont, utan tvekan de mest glamöröst tänkbara solister från Parosoperans balett, och de dansade sitt adagio hänförande lyriskt.
Under tiden flankerades de av kåren i nautiskt inspirerat radigt, som tillförde precis den slags lätthet som påminner om Broadwaymusikalernas storhetstid.

Triade Benjamin Millepieds andra verk för Parisoperans balett, tillägnades Maestros under vars vingars skydd Milliped själv tog sina första karriärsten. I programskriften säger han ”Robbin’s värld och stil är så självklar att den påverkat mig såväls som dansare som koreograf. Jag arbetade med honom sedan 16 års ålder, och jag dansar fortfarande hans repertoar. (på New York City Ballet) varje år.”
De fyra rollkaraktäerena (Marie-Agnès Gillot, Dorothée Gilbert, Vincent Chaillet and Nicolas Paul) upplever olika känslostämningar under sina skiftande möten och Millipied förser deras förhållningssätt en nutida nerv. Den snabba koreografin är fyllt av fantastiska balettprestationer, för de mest imponerande står utan tvekan Marie-Agnès Gillot.

Det var när han gjorde Dances at a Gathering till Chopinmusik (1969) som Robbins bestämde sig för att han dessutom ville göra en koreografi till Chopins Pianonocturner.
Det gjorde han ett år senare i form av den poetiska In the Night som skildrar stämningarna och relationerna mellan tre olika par. Det tredje paret (Delphine Moussin och Nicolas le Riche), är mycket passionerade och dramatiska, och de både är så till den grad expressiva och precisa att man närapå känner sig som om man råkat hamna på tillfällgt besök mitt i ett familjegräl. Man håller andan när Moussain knuffar undan sin partner för att senare falla ner framför hans fötter och be om förlåtelse med en intensitet som är allt annat än överspelad och verkligen visar prov på enorm skådespelartalang.

Baletten som handlar om vad som inte får hända på scen The Concert var en ren fröjd att få uppleva , från allra först stund, då pianisten Vessela Pevloska träder in på scenen och börjar damma av sitt piano till den allra sista stund när hon försöker bli av med invasionen av fjärilar. Dorothée Gilbert som den jazzande ballerinan, Alessio Carbone som den otrogne mannen eller Beatrice Martel som hans dominanta fru; All komik spelad med perfekt timing. Den långa raden av förskräckliga händelser (den förfärliga dansaren som hela tiden är i otakt, på fel ställe eller rör sig i motsatt riktning mot övriga ensemblen, ballerinan som lyfts likt ett styckegods, det parodiska pas de deuxet…) alltsammans med fascinerande påhitt, paraplyer som öppnas för att fylla scenen eller den avslutande förvandlingen av hela ensemblen till fjärilar…helt underbart!

Simona Gouchan

Fler Föreställningar

Annonser