Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Onsdag 30 september 2020

En lång resa mot upplysning

2010-04-11

Fakta:

Namn: Siddharta
Koreografi: Angelin Preljocaj
Musik: Bruno Mantovani
Ensemble: Parisoperans balett och orkester
Plats: Bastiljoperan, Paris
» http://www.operadeparis.fr

För sin 45:e balett, som är den fjärde för Parisoperans balett, har Angelin Preljocaj valt att iscensätta prins Siddhartas andliga resa, den blivande Buddha.
Koreografen har haft många talanger vid sin sida författaren Eric Reinhardt till librettot, den unge framgångsrike Bruno Mantovani (1974) för musiken, och konstnären Claude Lévêque som representerade Frankrike vid den senaste Venedigbiennalen, har gjort scenografin.
Ändå känner man inför inledningsscenen då en mängd män på motorcyklar iförda motorcykelhjälmar invaderar scenen tvekan inför projektet.
Ovanför de svarta ryttarna svingas en stor svart rivningskula som sprider rök. Detta sks naturligtvis representera Kaos – den kosmiska oordningen – som snart ersätts av en hovscen där Siddhartha (Jérémie Bélingard) presenteras. Baletten är verkligen konstruerad som en lång rad berättande bilder blandade med mentala landskap, somliga av dem är svåra att förstå utan hjälp av programmet. Förutom att en del av dessa scener verkar vara onödigt långa, innehåller baletten vissa stunder av ren skönhet. Preljocajs visar prov på sin förmåga för att skapa andlöst sköna och hypnotiskt flytande pas de deuxer, sådana som kyssen i Le Parc. Som i en av de inledande delarna när Siddhartha och Ananda (Marc Moreau) hans bästa vän väljer att lämna hovet, som blir till ett skenbart enkelt men kraftfullt tärningsspel där intrikata variationer på tärningskasten blir ett sätt att berätta om den tvekan de två männen plågas av inför sin resa. Senare när de båda samtidigt ger efter för frestelserna tillsammans med två bondflickor, visar oss Preljocaj än en gång att han är en koreograf som gärna skildrar det köttliga (som i MC 14/22 etc). De allra mest poetiska sekvenserna är de som handlar om det andliga uppvaknandet, som uppenbarar sig i form av en kvinna (Claire Marie Osta). Iförd slöjor, liksom flytande i luften och till en början till synes onåbar, radierar hon hypnotisk och immateriell skönhet. Vid slutet finns en alltomfattande scen som är en allegori över den inre friden.
Siddharta har även en imponerande scenografi som är anpassad till Bastiljoperans enorma scen. Guldbjälkar i XXXL-storlek symboliserar hovlivet, det ingår även ett överdimensionerat skelett av en truck som svävar nedåt, ett dinglande hus… och ljudet av elgitarrer och slagverk hörs från orkestern som dirigeras mästerligt av finska Susanna Mälkki.

Simona Gouchan

Fler Föreställningar

Annonser