Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Söndag 20 september 2020

Veteran-avantgardister

2010-04-10

Fakta:

Namn: Baktrüppen Light Metal Band
Koreografi: Baktruppen
Musik: Baktruppen
Plats: Uppsala Stadsteater, Tupp
» http://www.uppsalastadsteater.se/

Den avväpnande töntigheten är sig lik när norska veteranavantgardisterna Baktruppen ger ’konsert’ som Baktrüppen Light Metal Band på TUPP-festivalen i Uppsala.

Light Metal betyder på baktruppska riddarrustningar av kastrullock, uppklippta ölburkar och kaffeburkar. En av bandherrarna har en blänkande portierklocka på sin burkmössa, pling! Gruppens kvinnliga vokalist (och trumpetare) bär kortkort i plåt och en riktigt stilig hjälm av en plåtburk från något storkök.

Som så ofta är det jätteroligt den första kvarten, själva greppet är poängen: avigheten, meta-strukturen och denna gång dubbelt lustig då ämnet är både seriöst (som i och för sig alltid) men också förklarat både heligt och vetenskapligt i en mix som inte står vatikanen efter: Penningen.

Ekonomism, valutapolitik, finansbubblor – rubbet besjungs i en Light Metal konsert med inslag av dramatisering och en kantig, plåtgnisslande dans för till skrotfigurer förvandlade medelålders Baktruppsmedlemmar.

Fullt lika kul är det inte hela timmen, men avantgardet som vill komma sist med allt utmanar verkligen alla scenkonstens konventioner från botten. Grundad 1986 i Bergen kan den utan vidare utnämnas till Europas äldsta performancegrupp och ordet ’egen’ är synnerligen välförtjänt i detta fall. Med en uppfinningsrikedom som måste beundras har man styrt på idel brännande frågor i ett kvarts sekel, häcklat postkolonialism, kolonialism, nationalism, norsk patriotism, traditionalism, eurocentricitet, etnicism, religiositet, kristlighet, konventionalism – puh.
Överraskande ofta har de blivit kramade också av en bred publik – idag älskar alla den afrikanska träskulpturen som restes på Lofoten eller bilden av Baktruppen som spöken ( i lakan à la Karlsson på taket) på norska börsens trappa i Oslo.

Skrattet är deras bästa medspelare. En timme är lite långt och av och till känns konserten som något barnen knåpat ihop inför en skolavslutning och som snälla vuxna måste beundra. Men den naiva blickens skicklighet är också Baktruppens styrka. Och Pling! de är unika; jag ger mig.

Publicerad i Expressen Kulturen Scenbloggen 9 april

Margareta Sörenson

Fler Föreställningar

Annonser