Blinka lilla Laurie

Att Uppsala Stadsteater andas morgonluft har varit uppenbart sedan Linus Tunström tillträdde som teaterchef. Det knepiga läget lite för nära Stockholm har ”alltid” varit ett problem för teatern i Uppsala, men Tunström har vågat friskt och arbetat på en profil med fler yngre dramatiker, regissörer och ett mer profilerat tilltal.
De svenska teaterkritikernas pris 2009 gick till Uppsala Stadsteater just för modet och till detta hör att i en regionsstad våga hysa en internationell scenkonstfestival med inriktning på performance. Att just Laurie Anderson spelar fem kvällar i Uppsala är verkligen storartat!

Festivalen öppnades på onsdagskvällen med att Linus Tunström tog emot kritikerpriset (stolt som en tupp) av Cecilia Djurberg, ordförande i kritikerföreningen och till vardags kritiker på nummer.se. Själv bistod jag henne med att bära priset, en grafisk bild av scenografen Gunilla Palmstierna-Weiss, plus blommor. Så att hon kunde lämna över det tillsammans med ett litet tal om att ”ikväll är vi alla kompisar, men sen åker vi hem och skriver! Och allt är som vanligt igen.”

TUPP-festivalens föreställningar började mediterande, så där som en tupp kan gå och sprätta helt tankfullt. Mette Ingvartsens inledande Evaporated landscapes låter betraktarna kanta en spelplats där dimma, små berg av skum och skyar av såpbubblor ensamma gestaltar en värld bortom vår vanliga. Grubblande ser man sina skospetsar försvinna i röken och sakta vaggas man in i en stillhet som visar sig passa precis för nästa föreställning, festivalens trumfkort, Laurie Anderson, en av performancekonstens mest aktade gamla drottningar, också känd för samarbete med Lou Reed.

Det är något så innerligt vanligt med denna utomordentligt ovanliga scenkonstnär. Kortklippt, nästan osminkad, jeans och skjorta, rank och med behaglig röst får hon mig att tänka på någon granne jag kanske haft. Tre stora projektionsdukar, elektrisk fiol och några välplacerade mikrofoner omger henne, spelet i Delusion glider mellan bilder och Laurie Andersons stilla berättande röst, allt insvept i musiken, vemodig som en folkvisa, enveten som Glass eller Cage. Milt berättar hon i fragment om mamma, om hunden, om New York. Sjunger Blinka lilla stjärna så man hisnar. Minnen och undran flätas eftersinnande, överseende och utblickande.

Laurie Anderson använder enkla medel som sammantagna växer ut till nya bilder av liven vi lever och världen vi bebor. Triviala iakttagelser tornar upp sig till motbilder av sig själva. Den där väldiga lusten att erövra, bestiga och inta som lett Amerika vidare och vidare. Hon ler lite. Månen, ska den bli kinesisk nu då?

Det är bara att lyssna, tänka efter, låta sig sjunka in och bäras bort av klanger och bilder. Stora och rika.

Publicerad i Expressen Kulturen 8 april

Margareta Sörenson