Betty, undersåte i en mäktig Bananmonarki

Nu ringer Bettys franska väninna Marianne och undrar oroligt:
– Säger du att de ska utrymma Dansmuseet i Stockholm? Vad har hänt, har det varit en brand?
– Nej, säger Betty, långt ifrån. Det är bara regeringsbyråkratin som behöver ta plats, och då rensar man ut en unik kulturinstitution och erbjuder på fullt allvar en hälften så stor byggnad. Och toppar erbjudandet med sänkta anslag!
Betty förklarar:
Tänk dig att man skulle behöva reparera Elyséepalatset, ja, du vet en riktigt grundläggande genomgång. I Sverige kan man bara reparera byggnader om de är till 100 procent utrymda och byggarna får helt hållet regera på platsen. Alltså Elyséepalatset stängs, och istället utrymmer man Louvren på andra sidan Seine och låter styret av Frankrike flytta in där. Trevligt för dem att kunna vila sig vid exempelvis Marie Antoinettes vackra skrivbord!

– Omöjligt, stönar Marianne. Inte ens Sarkozy! Hon blir inte alls glad, för hon har varit i Stockholm och besökt Dansmuseet.
Charmant café! Tutuer i taket och….det var väldigt tråkigt att höra. Jag tycker väldigt mycket om det museet, något sådant finns faktiskt inte ens i Paris.

Betty och förklarar vidare.
– I Frankrike är kulturen som baguette och i Sverige är det som smöret på mackan. Lyxen man kan unna sig ovanpå det nödvändiga. Eller ta bort! I Frankrike går två procent av Statens budget till kultur, i Sverige cirka en halv procent.

-I Frankrike är både läser och skriver ministrar romaner, i Sverige är kulturministerns jobb ett slags leksaksministerpost och ges ofta till l någon som ska läras upp att ta hand om ett tyngre ministerium. I senaste regeringsbildningen handlar det om att ministern vill att alla konstnärer ska förvandlas till fullfjädrade entreprenörer. Konst har blivit business! Ett affärskonstministerium. Man måste kunna sälja sig om man ska lyckas i konsten.

– Att kulturministern skulle ta Dansmuseet i försvar gentemot flytten av regeringskansliet till Dansmuseet, finns inte på kartan! Det är klart att kulturen får maka på sig, det är ju liksom en utfyllnad, en vilande möjlighet till något annat.
– Och de konstnärer som inte säljer sig, de kan lika gärna go bananas, eller byta jobb, säger en sorgen Betty. Som filar på en ny affärsidé, dansa bananas! Endast iförd lite bananer à la Josephine Baker kan det bli klirr i kassan. Och i Stockholm får teatrar med extra mycket publik bonuspengar för det.

– Är det sant, flämtar Marianne. Då är det sant också att det blir bonuspengar åt dem som bygger höga hus och lider av den nya sjukdomen Manhattanism! Har alla blivit galna i gamla Sverige?

– Det ser inte bättre ut, säger Betty och skalar en banan till konstnärslunch.

Fler Betty Bitch