Den härliga galenskapen

En man reser sig ur publiken och kliver upp på den tomma scenen där han börjar klä av sig. Allt fler följer hans exempel ända tills det är två kvinnor och sju män som står på scenen endast iförda underkläder.
Så överraskande börjar Out of Context av Alain Platel. Detta effektfullda anslag är en påminnelse om, att verket handlar om oss själva, vi som sitter i publiken och inte en flock galningar, som man kanske kunde lockas att tro under loppet av föreställningen. Dansarna lägger röda mattor om axlarna som om det vore toreadormunderingar, de stampar i golvet och sparkar bakut som om de inte bara vore toreadorer utan också tjurar.
Efter en heroisk posering med hakan i vädret och sträckta knän glider de röda mattorna ner över skuldrorna på dansarna och faller till golvet som en insekt som förpuppar sig. Och sen kan dansen komma igång. Men det är inte tal om någon form av koreografi, som jag tidigare har set. Det är spasmer, tics och fullständigt aparta rörelser. Som nyfödda kalvar dinglar dansarna runt på osäkra ben och faller till golvet med stora daskande ljud. Senare ligger de enormt skickliga dansarna på golvet som bebisar som suger på händerna eller stoppar mikrofonen helt och hållet i munnen och gör konstiga ljud. Hur ska allt detta tokiga avslutas? Ja, dansarna tar på sina vanliga kläder och lämnar scenen lika stillsamt som de klev upp på den.

Tungar ut ur munnen, ostyriga lemmar, förvridna grimascher, klapprande tänder och röster som sjunger helt igenom falskt. Out of Context är ett verk som ger inblick i det annorlunda, det onormala och det galna. En kär hyllning till det fula och det sköra. Alain Platel har arbetat med rörelsehandikappade barn och är inspirerad av deras sätt att röra sig och kommunicera på. Men som publik roar vi oss inte över handikappades sätt att röra sig, tvärtom skrattar vi åt oss själva för att vi känner igen oss i det mindre perfekta och eleganta. Det blir verkligen kul när dansarna ger sig hän, lite som popstjärnor och med späda röster sjunger fragment från olika hitlåtar som Maybe I am crazy. Och när de helt euforiskt ger sig hän i disco-steg och med roterande höfter, blir det verkligen till satir.
Out of Context är hysteriskt underhållande, och jag roade mig kungligt och har inte skrattat så mycket på riktigt länge. Andra gapade demonstrativt, för att inte säga snarkade högt, såvida de inte valde att lämna teatern. Alain Platel utmanar i sanning sin publik, tack och lov för det. Han vågar kasta det fula och tabubelagda rakt upp i ansiktet på oss för att tvinga oss att ta ställning till det.
Föreställningens epilog ägde rum ute på gatan, där berusade fotbollsfans bullrade genom staden, så som de gör om söndagarna. Flaskor och nedlåtande tillmälen hörs överallt. Och likt djur kackade många av de vilda sportfansen rakt på scenen. Och instinktivt måste man tillsammans med Platel fråga sig vilka det egentligen är som är galna och vilka som är normala i vårt samhälle.

Torben Kastrup