Tolv bitar vardagsbanaliteter

Chris Harings föreställning Running Sushi som just turnerat runt i Sverige är både vitsig och ironisk i all sin rättframhet. Men också långtråkig. Kanske har vi fått nog av att se hur vi fortsätter bygga vidare på klichéer om manligt och kvinnligt, inmatade konventioner som vi trots vår inbillade frigjordhet inte kan göra oss kvitt.
Föreställningens hit är den välavvägda, estetiskt tilltalande scenbildsframställningen som lyckas med att gestalta själva rummet så att föreställningens helhet förstärker åskådarens perception. Ett slags filmiskt tredimensionellt landskap där språnget mellan dans,performance och teater är minimal. Det lyckade ljudcollaget – en blandning av knasiga ljud och klassiska toner – förtjänar en särskild eloge.
Ett tomt, vidöppet rum med en heltäckande filmduk i fonden som ständigt skiftar färg.
De båda skickliga dansarna finns mitt i rummet på en upphöjd estrad – en slags catwalk – som ständigt är belyst underifrån. Deras rörelserna associerar till vardagliga trivialiteter, stannar upp för några ögonblick, som för att andas ut från deras meningslösa idyll. Förhoppningarna om en ny existens ställs på sin spets genom att deras kroppar blir genomlysta av starka färger som avtecknar sig mot fondduken som vackra hybrider. En slags sondering av mänskliga landskap. Deras handlingar upphör plötsligt att existera, utförs med största möjliga koncentration för att uppnå livets egen skönhet. Dansarna verkar plötsligt befriade från både ett förflutet och en framtid eftersom de är så starkt engagerade i nuet.

Det finns i den här estetiken en slags omstörtande kraft som utgår från viljan att få människan att förändra och förnya sitt liv, att frigöra sig från den automatism som cementerar vår perception. Då först kan vi förstå att livet går att leva på ett oändligt antal sätt. Som åskådare tilldelas jag ett totalt ansvar att plocka ihop helheten.

Ann Jonsson