Dolda strukturer under lupp

Det finns mycket att göra för jämställdheten inom scenkonsterna, konstaterar Liv Landell Major efter att ha läst rapporten ”Att gestalta kön” från Teaterhögskolan.

2009 var de kvinnliga teatercheferna vid svenska institutioner för första gången fler än de manliga. Jättebra. Varannan damernas är ett jämställdhetsverktyg som inte ska förringas, men att andas ut för att statistiken äntligen ser snygg ut duger inte. Den som vill luta sig tillbaka rekommenderas en kväll i läsfåtöljen – med rapporten Att gestalta kön.

Dokumentet råkade publiceras i ett läge då en debatt om alfahannar i teaterkulisserna samsades om medieutrymme med Kungliga Operans balettchef Marc Ribaud, som plockats bort på obestämd tid efter att han sextrakasserat en anställd i organisationen.

Med sådant i bakhuvudet läser jag en ambitiös bok med oemotståndliga illustrationer av Bianca Kronlöf. De sammanfattar och/eller punkterar allt som just sagts. Själv kunde jag inte motstå att kolla in ”bilderna” först! De sammanfattar inte direkt boken men de kan kallas ett koncentrat av den, och det faktum att teater-
konsten behöver utvecklas när det gäller genus och jämställdhet. Det kvantitativa arbetet må vara väl framskridet, men det mångfacetterade, kvalitativa återstår i mångt och mycket.
Att gestalta kön var namnet på ett projekt vid fyra lärosäten för skådespelare, musikalartister och mimare som avslutades i våras.

Ett väckelseprojekt
I syfte att undersöka och tydliggöra normer och makt i ljuset av begrepp som kön och genus har studenter, lärare och annan personal jobbat med att problematisera sig själva, varandra, den konstnärliga processen, dess resultat på teaterscenen och de organisationer som man verkar i som student och scenkonstnär. En komplex process, som hade kunnat bli hur snårig som helst att läsa om med tanke på att så mycket handlar om abstraktion. Men redaktörerna har löst det på ett självklart sätt. Studenter, lärare och organisatoriska nyckelpersoner är med som skribenter och har av allt att döma fått fria händer. Där finns texter som är tydligt skeptiska till projektet som sådant. Och där finns vittnesmål om aha-upplevelser, som rörelseläraren Richard Kolnby som bjuder på hur han insett att han omedvetet behandlat kvinnliga och manliga studentgrupper på diametralt olika sätt.

Tack vare dynamiken mellan de olika skribenterna blir Att gestalta kön en föredömlig blandning av akademiska resonemang, konkreta exempel och dokumenterade samtal i sökande ton. Att man låter idén om härskartekniker vara central är lyckat. Det blir ett redskap för att ta sig ur cirkelresonemang och faktiska konflikter.

Rapporten skiljer på scenkonstens främre och bakre region, alltså vad som sker på scen och vad som sker bakom den, såväl bokstavligt som bildligt talat. I den främre regionen handlar det inte överraskande mest om vilken scenkonst som synliggörs och på vilket sätt den iscensätts. Hur gör man till exempel en ”klassiker” och varför? Hur vore det att kanonisera teatern på nytt? Ska huvudrollen spelas av en ”bioman”, som vanligt? Inga nya frågor, men av studenternas berättelser från både utbildning och praktik, förstår man att trots att de stötts och blötts under hela 00-talet så, har den kvalitativa utvecklingen ”på golvet”, i omklädningsrummet eller organisatoriskt gått för sakta. Att det sistnämnda är avgörande betonas i boken – även personal som inte arbetar konstnärligt måste ingå i genusarbetet för att det ska bli effektivt. Kanske något att meditera kring för Kungliga Operan under balettchefens ”timeout”.

Omhuldade fragila män
För visst är Att gestalta kön relevant läsning också för den som jobbar med danskonst, även om man inte rakt av kan jämföra danscommunityn med teatern. Grundläggande faktorer som den sneda könsfördelningen bland dansare leder till exempel till delvis andra frågor. Eller? Att man lyfter fram den traditionella metoden med mästare och lärling som problematiskt är i mina ögon intressant för institutioner som Svenska Balettskolan och Danshögskolan. Jag reagerade vidare inför ett stycke där Ylva Gislén från Dramatiska Insitutet kommer på sig själv med att särbehandla manliga studenter genom försiktighet för att få dem att våga diskutera – en strategi som skulle kunna jämföras med hur killar tenderar att bli omhuldade för att de är underrepresenterade på dansarutbildningar. Det vore onekligen spännande med ett liknande projekt i dansmiljö.

Liv Landell Major

Att gestalta kön Berättelser om scenkonst, makt och medvetna val Huvudedaktörer Gunilla Edemo Redaktör Ida Engvoll, Teaterhögskolan i Stockholm 2009, ISBN 978-91-978534-9-1

Fler Debatt & Krönika