Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Måndag 28 september 2020

En musikalisk reflexion kring livets mening

2010-03-02

Fakta:

Namn: Karmelitsystrarna - Dialogues des carmélites
Regissör: Maria Sundqvist
Musik: Francis Poulenc
Plats: Malmö Opera och Musikteater
» http://www.malmoopera.se/

Poulencs psykologiserande dramatiska opera Karmelitsystrarna handlar om en samling kvinnor ur alla åldrar som söker komma underfund med sig själva. Kanske ett försök att sublimera sina känslokatastrofer och kärlekssvek eller som Syster Blanche av Kristi Dödsångest, en känslig och skyddad överklassflicka som försöker bearbeta sina svagheter som hon förvandlar till styrka när hon i slutscenen frivilligt går mot giljotinen.
Men vägen dit är lång och fylld av fallgropar. Skulden över att behöva överleva giljotinen skapar i slutändan en slags gemenskap i vilken nunnorna äntligen verkar finna sig själva.
Regissören Maria Sundqvist har valt att se på operan som ett mirakelspel eftersom Georges Bernanos som dramatiserade texten i sin pjäs Dialogues des carmélites bygger upp denna i tolv tablåer. Själv vill jag mera kalla den en oratorieopera. En slags filmisk bildsvit där spänningen skapas genom den känsloladdade texten.

Den estetiskt laddade iscensättningen bidrar till att synliggöra de enskilda karaktärerna medan koreografin suggererar fram händelseförloppet. Den mörklagda scenbilden är tänkt att framhäva den genomträngande inblick i feminin psykologi som Poulenc anspelar på.
Att han själv dolde sig bakom denna modell anses utom allt tvivel. En kärleksaffär som just gått i kras och som gav upphov till en depression. Och det är som vanligt hos Poulenc, det är kvinnorna i hans musik som bär fram hans känslor och egentliga jag.
Det blir till en slags offentlig mask som redan den första tablån anspelar på. En pampigt tillrättalagd högreståndsbild, ett slags fängelse i 1700-talstappning där Blanche, fadern och brodern verkar leva sina dagar obekymrade av den franska revolutionens härjningar. Mamman som dog vid Blanches födelse hänger på väggen i ett förgyllt porträtt.
En slags lättsam koreografisk bagatell i aristokratisk miljö utspelar sig. Den överkänsliga Blanche övertalar sin far att gå med på att hon blir karmelitnunna. Ett traumatiskt parti som bitvis sjungs med brutalt dramatisk musik, där den fortsatta stämningen redan finns antydd. En bild av den osäkre och självdestruktive tonsättaren själv tränger sig allt närmare.
Poulenc sökte, menar man, tröst i karmelitnunnornas tro på en slags ” ställföreträdande ” död- en död i någon annans ställe. Allt detta är otroligt romantisk framställt – musiken är ljuvligt underskön och de sagolikt välljudande sångerna, som på franska heter mélodie och på svenska romans tillhör säkerligen något av 1900-talets allra vackraste religiösa musik.
En rad skickliga solister – ingen nämnd ingen förglömd – är denna uppsättnings absoluta förtjänster. Klosterpriorinnans känslofulla hemska dödskamp som sjungs med otrolig inlevelse är lika oförglömlig som den glädjefyllda syster Constance sång:
”Man kan tro att när hon skulle få sin död tog vår Herre helt enkelt fel, precis som vaktmästaren kan ta en rock för en annan. Hon fick en död som tillhör en annan. Den gav henne inte ens någon plats att komma i ärmen.”
Poulenc spelar som vanligt också på galghumor men denna kommer olyckligtvis inte fram tillräckligt här, trots att det dubbelbottnade då och då uppdagas.

Trots alla umbäranden verkar Poulenc mena att livet trots alla krig och katastrofer är värt att leva. Man kommer ständigt gråta, lida och söka meningen med livet vilket här uttrycks i den mänskliga röstens tidlösa form.

Karmelitsystrarna sänds den 6 mars 19. 15 i P2

Ann Jonsson

Fler Föreställningar

Annonser