Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Måndag 28 september 2020

En kultur lider skeppsbrott

2010-03-02

Fakta:

Namn: Les Naufragés du Fol Espoir/ De strandade från skeppet Hoppfullheten |
Regissör: Ariane Mnouchkine
Ensemble: Théâtre du Soleil, Paris
Plats: Les théâtres de la Cartoucherie, Paris
» http://www.theatre-du-soleil.fr/

När Ariane Mnouchkine förra året fick det nyinstiftade Ibsenpriset i Oslo, tackade hon genom att visa en liten film. Den hade gjorts hemma hos Théâtre du Soleil i den krutfabrik som blivit teaterhistoria, Les Cartoucheries, i Bois de Vincennes, strax öster om Paris innerstad.

Det var en rolig stumfilmsparodi på hur hon blir uppringd, får priset och hur det lilla teatersällskapet tränger ihop sig i korgen till en luftballong och far norrut. Hej Ibsen och Grieg därnere på marken! Titta Skien, Ibsens hemtrakt!

Att den lilla filmen bara var en liten biprodukt av nästa uppsättning kunde man inte veta, men kanske ana. Nu visas den, med första insläpp för pressen i lördags: Les Naufragés du Fol Espoir . Titeln måste översättas fritt: De Strandade från Skeppet Hoppfullheten. Då missar man ändå att skeppet heter ”Fol Espoir”, det Galna Hoppet.

Och sannerligen skapas här återigen teater som är både ny och raffinerat delad i två plan. På scenen skildras stumfilmsinspelningar från förra sekelskiftet samtidigt som där diskuteras samma tids optimism och utopier. Samt kolonialism, rovdrift och förakt för den andre, den ”vilde”. Den inramande berättelsen om hur stumfilmer gjordes ger storartade möjligheter till övningar i den karikerade och förhöjda spelstil som hittills ofta arbetats fram med asiatiska teaterformer på denna teater. Nu är det istället rullande ögon och patetiska gester som svämmar över och skapar en skyhög teatralitet, tillsammans med en myriad av hantverksgrepp: hur man skapar snöfall manuellt, hur man ordnar filmning av båtmodell i liten bassäng, hur man skapar intryck av att gå i trappa genom att gradvisa räta på knäna. Det är mycket underhållande, tråkigt har man aldrig under den fyra timmar långa föreställningen. Mer än tretio personer på scenen och rika scenbyten med ömsom arrangemang av snöiga vidder och ömsom fartygsdäck. Man får rulla med ögonen själv för att hänga med.

Berättelsen bygger på Jules Vernes verk och framförallt den postumt utgivna romanen De skeppsbrutna från skeppet Jonathan. Men till slut är det ändå ett koncentrat av Ariane Mnouchkines teman om frihet, rättvisa och att mänskliga rättigheter också måste gälla människor som tvingats bryta upp från sina hem och sina länder. Omisskännligt Mnouchkine, även om texten är ett lapptäcke av hela teaterkollektivet och även om Hélène Cixous slutligen sytt det samman.

Den brokiga verksamheten i filmateljén måste skynda sig när första världskriget bryter ut, och berättelsen drar så småningom samman sina trådar alltmer kring ett fartyg strandat vid Eldslandets kust där folk ombord börjar utarbeta ett kontrakt för ett nytt, fritt och jämlikt samhälle. Girigheten äventyrar projektet, men spiken i kistan blir några brinnande socialister som talar om klasskamp i ställer för broderskap och diktatur i stället för demokrati.

Hoppet var galet fåfängt även om drömmarna har fortsatt att ligga och pyra och ibland flamma upp under 1900-talet. Och fortfarande: här bjuds unik teater. En jätteensemble som arbetar som en kropp, en regissör som rör sig mitt i publiken och inte tvekar att visa sin avsikt. Vår civilisations största frågor medan man skrattar åt slapstick-knas, smäktar med älskande stumfilmspar och hukar i piskande snöstorm. Invändingar? Absolut. Men det är stortartat att få alltsammans på en gång, och få jubla med en publik som älskar sin egen teatersol.

Publicerad i Expressen 16 feb

Margareta Sörenson

Fler Föreställningar

Annonser