Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Söndag 20 september 2020

Tecknade dansscener

2010-02-27

Fakta:

Namn: Running Sushi
Koreografi: Chris Haring
Plats: Dansens Hus, Stockholm
» http://www.dansenshus.se

Japansk Manga är sedan länge en inflytelserik bild- och berättarform. Knappt har jag sett premiären på Meja, manga-dockteater på Marionetteatern vid Stockholms Stadsteater, förrän Manga som dans dyker upp på en enda aftons gästspel på Dansens Hus.

Dans är kanske mycket sagt; rörelse-, mim-, stämnings-, och bildkonst kommer sanningen närmare. Med engångs-ätpinnar som ännu inte dragits isär fastklämda på öronen begår två dansare, Stephanie Cumming och Alexander Gottfarb, och det österrikiska kompaniet Liquid Looft det timslånga verket Running Sushi med koreografi av Chris Haring.

Det är en elegant och mycket roligt tema med variationer över förhållandet mellan en man och en kvinna. Förtroligt pratande, tillsammans kämpande, mot varandra stridande, torrt och distanserat juckande. På varsin sida om en scen på scenen, sitter de japanskt på knä och justerar klädsel, dricker vatten eller bara väntar mellan sekvenserna. Scenen liknar ett upphöjt japanskt golv, men det både lustiga och läckra är uppfångandet av mangans stil och tja, tänkesätt. Fonden lyser i ljusblått, rosa, mingrönt och de två dansarna är koreograferade i rörelser som ser tecknade ut, karikerade.

Liquid Looft gör en stor affär av att sekvenserna visas i en ordning som bestämts av publiken ute i foajén före föreställningen. Där har dansarna gått runt med sushi på en bricka och låtit folk dra kort som sedan bestämmer följden för avsnitten. Eftersom proceduren inte alls kan ses öppet, tappar den poängen. Vem skulle märka om man struntar i resultatet av kortdragningen, mer än den som håller i kortbunten? Och vem skulle förebrå dem med tanke på ljud- och ljusteknikern längst bak i salongen som rattar ett komplicerat spel med playback-röster och ljusspel?

Å andra sidan spelar det ingen roll. Sekvenserna är fristående som serierutor och deras innehåll lika fritt svävande över golvet som pratbubblor. Om de två dansarna har sina jeans och linnen på sig eller, som ibland, är nakna spelar inte stor roll heller. De är lika avindividualiserat unika som i en buto-föreställning, och i en naken sekvens vilar den anslående humorn på den icke-sensuella nakenheten, den icke-erotiska relationen man-kvinna framför oss. Gungande bröst eller dinglande snopp, darrande skinkor och intagna ’snygga’ positioner blir prima men finstilt humor, faktiskt. Dessutom just på det sätt som serieteckningar både karikerar och sublimerar en rörelse.

Summan blir mångtydig och nya perspektiv poppar upp ideligen. Varav ett är parodiskt mot mangan, också. Det blir varken ytligt eller kyligt, utan mänskligt och ömsint, roligt och allvarsamt. De där små människokropparna på sin spelyta ser ut som i en serieruta, och ändå ser de precis ut som vi.

Publicerat i Expressen.se/Kulturen/ Scenbloggen 25 februari

Margareta Sörenson

Fler Föreställningar

Annonser