Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Fredag 18 september 2020

De dansar som galna!

2010-02-26

Fakta:

Namn: Out of Context - for Pina
Koreografi: Alain Platel
Ensemble: Les Ballets C de la B, dramaturgi av Hildegard De Vuyst, kostymer av Dorine Demuynck, ljusdesign av Carlo Bourguignon, ljuddesign av Sam Serruys
Plats: Kaaitheater, Bryssel
» http://www.lesballetscdela.be/

Det belgiska danskollektivet
Les Ballets C de la B kommer till Köpenhamn med sin expressiva Out of
Context – for Pina
i koreografi och regi av Alain Platel och
dramaturgi
av Hildegard De Vuyst. Den 14-16 mars gästspelar de på Det Kongelige
Teater i Köpenhamn, närmare bestämt på Skuespilhusets stora scen, och på Dansens Hus i Stockholm 27 – 29 april, men
så länge rapporterar Majbrit Hjelmsbo från den föreställningen när den
visades på Kaaitheater i Bryssel.

Det hela börjar med att scenen är helt tom så när som på en hög röda
yllemattor och två mikrofonstavar. En efter en dyker dansarna upp
mellan stolsraderna där publiken sitter. De går tvärs över scenen och
längst nere i fonden börjar de klä av sig. De är tysta och inneslutna med
ryggen vänd mot publiken. Kläderna viks ihop ordentligt och läggs i
var
sin lilla prydliga stapel. Skorna ställs vid sidan av. Så
står de där avklädda ända in till underkläderna. De sveper in sig i var
sin matta. Det liknar mest ett Anonyma Alkoholisters möte eller en
liknande terapeutisk situation.

Danserna sprider sig över rummet. Eller kanske man snarare skulle säga
territoriet, för fokus för ömsesidig kommunikation när det gäller den
kontroversielle belgiske koreografen och regissören Alain Platel är
riktat mot naturens inneboende galenskap i en absurd djurisk
parningslek. Först kollar man bara in varandra. Ögonen rullar runt i
huvudena. De plirar, rullar och blinkar i vilda tics. En fot sticks
överraskande bakåt i en trevande goddag-hälsning. Fingrar vrids
i krampande formationer och stryker förstulet över en främmande
skuldra. I övrigt spankuleras det runt med vajande armar och huvud och
nervöst virriga steg i en bättre zoologisk uppvisnings-show för att
dra
till sig uppmärksamhet från en möjlig make. Tungan hänger ut ur
munnen,
tänderna skallrar och ackompanjerande ljud är brunstiga bröl och
hektiskt fågelkvitter.

Det hela eskalerar i ett stramt ritualiserat rörelsemönster med fejkad
synkron gruppdans en gemenskap och en samhörighet som plötsligt ställs
i skärande kontrast till ett litet subtilt psykologiskt rollspel mellan
man och kvinna, där ömsom attraktion och avvisande lägger krokben för
ett möte mellan de två. En liten mimisk gestisk dans som i likhet med
resten av föreställningen kretsar kring längtan efter ömhet och
klärleghet och med de misslyckade kontaktförsök som olyckliga
variationer
som akompagneras av brottstycken av Bach, ett Ave Maria och en klagande
popsång. Och det är just hela denna allmänmänskliga galenskap, servered
med ett drag av melankoli och bitterljuv humor, som gör Alain Platel
och hans Ballets C de la B så fullständigt intagande!

För det är verkligen som om dansarna i sina rörliga tics och spasmer på
scenen förefaller vara på ett mellanting mellem ett mentalsjukhus och
en djurpark i Out of Context, men i slutänden är det vi i publiken som
sitter och känner igen oss själva, som de ofullkomliga utsatta,
sårbara, galna och kärlekstörstande människor som vi alla är. På så
sätt lyckas Alain Platel skape en solidarisk relation mellem scenen och
publiken. Vi gläder oss inte över galenskaperna, vi älskar dem. För de
är vackra allesammans. Med underliga konstigheter och alltsammans. Det
är den slags humanism som Alain Platel är helt enastående bra på att
förmedla. Det är rent ut sagt rörande.

Alain Platel grundade dansekollektivet Les Ballets C de la B i 1984,
och kompaniet har gästspelat i Danmark med flera av sina formidabla
föreställningar, Bonjour Madame, La Tristeza Complice, Iets op Bach och
Allemaal Indiaan under 1990-talet. Föreställningar, som alla hade sin
utgångspunkt i de utsatta existenserna i multikulturella tröstlösa
förortsmiljöer, där Platel blandade dans med teater, cirkus, skatare
och klassiska musiker, som spelade live på scenen.
Under de senaste tio
åren har Platel dock inte koreograferat åt Les ballets C de la B, men
har överlämnat till yngre förmågor medan han själv har arbetat med
iscensättelser av opera.

Med Out of Context – For Pina har Alain Platel återvänt till att ha
dansen som sin utgångspunkt, till själva the essence of movement.
Inget
dramatiskt berättande. Ett minimum av scenografi, kostymer, ljus- och
ljudeffekter. Bara mimik, gestik och rörelser, helt hysteriskt
renskrapat ända in i märgen av fundamentala livsyttringar.
Rörelsevokabulären är spasmer tics och andra ofrivilliga rörelser.
(Platel arbetade i sin ungdom med multihandikappade barn.)

Alain Platel har dessutom tillägnat föreställningen Pina Bausch, den
tyska koreograf, som avled i somras och det är också klart att det
intima samspelet mellan iscensättaren och dansarna som bryter in i
deras individuella personligheter, är inspirerat av henne.

Höjdpunkten i Out of Context är en dionysisk karaokefest i dårhuset,
där danserna har fået styr på ångsten genom att förvandla det
kollektiva tandskallrandet till en taktfast party-rytm. Den ena efter
den andra tar tag i mikrofonen och överbjuder varandra i att nynna, pipa, viska eller brölar
med i sina favorit-discolåtar som med ljudförstärkning blir till ett
häftigt potpurri av allt som är dansbart: Pump up the Jam, Sex-
machine,
Rehab, Voulez-vous coucher avec moi?, That’s the Way I Like
It, I’m Calling You
och sist men inte minst Khaled’s kärlekshyllning
Aïcha.
Praktfullt! Näst intill extas!

Dessutom är Platels performers helt enkelt enastående. Den drottning-
vackra
Rosalba Torres Guerrero, som avvisar den självgode macho-läckra Ross
McCormack och i slutänden nästan kysser livet ur den troskyldige
punkar-
spastikern Romeu Runa. Den spinkiga japanska Kaori Ito, som slår knut
på sig själv och förvandlar sig till en kamasutra-gudinna i clinch med
aplikt akrobatiska Mathieu Desseigne Ravel. Den långa Elie Tass,
vrider
sin torso likt en listig iller. Lockiga Emile Josse, som smeker sin
runda mjuka mage och skakar på rumpan så att man blir helt till sig.
Den feminina Mélanie Lomoff, svingar sina ben i en hel cirkel. Og lilla
koreanska Hyo Seung Ye, headbangar sig i sin förtvivlan ända till
extasens gräns.

Plötsligt sker ett avbrott. En drömm-sekvens, där alla dansarna ligger
på magen på gulvet som små bebisar eller handikappede, som kämpar för
att
hålla huvudet uppe, hålla de skelande ögonens fokus och styra
ansiktets
förvånade grimascher, allt medan några vitpudrade knasiga clowntyper
trippar in mellan de andra med små konstiga danssteg.
Stora rullande babyögen som suger till sig av vuxenenlivets
absurditeter. Det är inte lätt att veta vem som är galnast, men det är
i grund och botten likgiltigt. Jag köper hela konceptet. Nothing compares!

Visas även på
Det Kongelite Teater, Skuespilhuset, Store Scene den 14 – 16. mars och
till Dansens Hus i Stockholm 27 – 29 april.

Majbrit Hjelmsbo

Fler Föreställningar

Annonser