Vart är Cullbergbaletten på väg?

Position of elsewhere var Johan Ingers sista verk som konstnärlig ledare för Cullbergbaletten som han lämnade redan 2008.
Verket som hade premiär för ett år sedan skall enligt programbladet betraktas som ett tillbakablickande över Ingers verksamhet under sina fem år där.
Mycket lite av Cullberg-Ek andan har levt kvar i stället är det Nederlands Danstheaterstilen som satt sina avtryck. I lika hög grad för dansen som scenografin. Att han återvänt till denna nu som huskoreograf känns därför helt naturligt.

Att den nutida baletten idag går på tomgång är inget nytt. Alla verkar utforska nya vägar för att göra danskonsten mera angelägen. Många bygger, liksom Inger, upp en slags avskalad grått isande tom scenbild där massor av rörelser utvecklas men där dansarnas personligheter försvinner på bekostnad av ett nära nog totalt abstrakt koreografiskt språk där ljud, ljus och diverse objekt som hänger ned ovanifrån bidrager till att kontinuerligt skifta stämningen. Ett så starkt abstrakt sceniskt landskap att dansarnas rörelser töms på sin mening.
Över scenen hänger sex metalliska ringar vilka sakta rör sig, lyser upp i rött för att sekunderna efteråt projiceras som en slags måltavlor på golvet. Hur bemästra det mänskliga subjektets energi i detta opersonliga avskalade landskap, verkar koreografen här ställa frågan. För att finna något svar följer han alltför slaviskt musiken – en blandning av Jean-Louis Huhta och J S Bach – utan att själv skapa vidare. Betraktaren lämnas för sig själv utan direkta beröringspunkter.
Verket är lika mycket ljus, ljud och bild som dans. Dansarna i sina färglösa dräkter blir till anonyma streckliknande gestalter som virvlar runt, släpar på varandra, lyfter, försvinner eller blir bara hjälplöst stående helt stilla. Kyssen också den ekvilibristisk blir till en övning i mun mot mun och saknar också den någon känsla. Det är klassiskt skolade dansare som ställt om till nutida dans. Med resultat att det blir en salig blandning av allt.

Avsikten är att skapa ett totalkonstverk där energin i sig utvecklar en känsla av sinnlig rörelse, ett visuellt landskap där åskådaren rycks med av själva rytm. Det hela är suggestivt, nästan sakralt som i slutscenen då alla dansarna klädda i svarta kostymer står uppställda stirrande mot den silverglänsande fondduken. I ena hörnet står en dansare som verkar dra ned rullgardinen. Ceremoniöst, högtidligt i överkant men flott som sig bör i denna typ av publikfriande föreställningar.

Ann Jonsson