Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Torsdag 24 september 2020

Sticket och sömnen

2010-02-02

Fakta:

Namn: Törnrosa
Koreografi: Mats Ek
Musik: Pjotr Tjajkovskij
Ensemble: Göteborgsoperans balett och orkester, Dirigent: Alexander Polianichko
Plats: Göteborgsoperan

Sticket och sömnen. Där finns utgångspunkten för Mats Eks version av den klassiska Törnrosasagan. Alla som haft tonåringar i familjen har väl någon gång förbluffats av deras förhållande till sömn. Och med barn följer oron, det ständiga gnaget att det ska hända dem något, hur kärleksfullt vi än försöker följa deras växande steg. I denna kojornas allmänmänskliga mylla, långt bortom slottens glittrande salar, har Eks moderna dansverk Törnrosa sina rötter.
Mycket av koreografens internationella framgångar bygger just på hans omtolkningar av balettens stora klassiker. Mats Eks Giselle slog världen med häpnad 1982, hans Svansjön väckte fasa och sensation med sina skalliga svanar 1987. När Törnrosa kom 1996 (med urpremiär hos Hamburgbaletten, Sverigepremiären hade Cullbergbaletten året därpå) hade vi vant oss vid hans fria sätt att hantera historien. Idag är alla tre baletterna moderna klassiker.
Att Göteborgsoperan nu fogar Törnrosa till sin repertoar är helt i linje med balettchefen Johannes Öhmans framåtsyftande strategi. Törnrosa är en helafton och tillfredsställer därmed ett önskemål hos en stor del av balettpubliken. Men än viktigare är sammansmältningen av det klassiska och samtida, av sagan och verkligheten. Här kan den breda danspubliken mötas, även om vi kommer från olika håll.
Mats Ek har en lika stark bakgrund i teatern som i dansen. Berättandet och en osviklig känsla för musiken är grunden i all hans koreografi. Just därför bemästrar han det stora formatet och kan otvunget använda sig av Tjajkovskijs ursprungliga musik. På Göteborgsoperan dansas Törnrosa dessutom, för första gången, till levande orkester och det ger hela uppsättningen en särskild fyllighet. Att Tjajkovskij är starkt bidragande till de klassiska ryska baletternas livskraft påminns vi njutbart om av dirigenten Alexander Polianichko, verksam vid Mariinskijteatern i S:t Petersburg, och Göteborgsoperans orkester.
Och lika bra passar musiken alltså Mats Ek. Han använder den för att bygga sin egen historia, utan att göra våld på förlagan. Tvärtom djupläser han sagan och ser den i ett nytt perspektiv. Det var unga drogberoende människor i Zürich, som satte honom på spåret. Aurora är en tonårsflicka som söker sin väg och hamnar galet. Hennes stick och sömn handlar om jungfrusilen och drogernas dimmor. Den onda fen, Carabosse (Jérôme Delbey), blir här langaren som står för introduktionen.
Men allt börjar hos den unga familjen vid köksbordet, detta eviga bord som Mats Ek kretsar kring. Micol Mantini och Patrick Migas dansar underbar kärlekslycka och sätter standarden för hur Göteborgsbaletten klarar Eks karaktäristiska rörelsespråk. Det är i goda händer. Vi har sett det förr, i Giselle (1999) och Hon var svart (2007).
Hela ensemblen har absorberat koreografens vinklingar och vändningar och med tiden blir alla trygga i den speciella mix av avspänd tyngd och laddad energi som koreografin kräver.
Mariko Kida i huvudrollen har en stor kväll. Hon är makalöst följsam och säker, både tekniskt och dramatiskt. Eks knixande knän och knyckande handleder får existentiella dimensioner när Kida växer från trulig flicka till sårbar, ung kvinna.
I sagan växer häcken kämpahög medan prinsessan sover sin hundraårssömn. Ek lägger istället världen i aska. Ren katastrofvarning, om det inte vore för de fyra färgstarka feerna som med rediga borstar tar i tu med eländet.
Feerna bidrar även med moderna divertissement när Ek för in blinkningar till sin klassiska förlaga. Dit hör också ett pas-de-six med tåspets, som siktar på traditionen med skruv, medan den absurda kockscenen blir en slev mediekritik.
I stora ensemblescener flerdubblar Mats Ek fantasifullt känslor och stämningar – plötsligt vimlar scenen av nyblivna pappor, Auroror på väg ut i livet, mormödrar med handväskor som vapen eller unga par som funnit lyckan.

Även här finns en ”prins”, en ung man som griper in. Erik Johansson gör en braskande entré, modernt modig.
Flexibiliteten är snabb och total i Peder Freiijs öppna scenografi med bleka, flyttbara väggar. Erik Berglunds ljusdesign är lika funktionell. Den lilla familjebilen blir det enda spektakulära, en välfunnen symbol för det samtidsliv som Mats Ek gestaltar.
Precis som sagan brottas hans Törnrosa med ont och gott, skuld och hopp, generationer som möts och stöts, och ett växande som gör ont. Det försonande är kärlekens helande kraft. Alltsammans uttryckt i suverän dans.

Spelas t o m 13/3.

Texten är tidigare publicerad i Göteborgs-Posten 1 februari 2010

Lis Hellström Sveningson

Fler Föreställningar

Annonser