Nyfiket och lekfullt

Angereds teater inleder vårsäsongen med en högtflygande utvecklingshistoria för den yngre publiken.
Scenbilden föreställer ett tak med neonskylt, parabol, antenn och en hisnande höjd bortom kanten. Där ålar sig en färggrann larv upp ur en ventilationstrumma. Christine Åström har släppt loss i kostymskapandet. Ami Skånberg Dahlstedt hinner knappt avsöka taket med sina ledade rörelser förrän hon, inför våra ögon, förvandlas till puppa. Även om kostymen imponerar så är figuren rätt odramatisk och därför lämnar manusförfattarna Johan Friberg och Charlie Åström biologilektionen och glider oförmärkt över i sceniskt bestämd fantasi.
Den blivande fjärilen, nu i praktisk jobbaroverall, klättrar på teveantennen och orsakar flimmer i kommunikationerna. Phax Ahamada, i rollen som fastighetsskötare, gör entré och strax startar utvecklingen av en relation. Under en knapp timme tampas de två med att begripa sig på den andre, men också med att våga släppa till sig själv. Det blir en nyfiken lek, med komplikationer. Den unga, blivande fjärilen gör en oförskräckt attack på sin nya vän medan Ahamadas vaktmästare bäddar in sig i några lager skepsis och försvar. Eller till och med rädsla, fast det skulle han aldrig erkänna.
Men man älskar honom ändå.
Allt berättas i rörelser med en fysisk charm som jag känner igen från både Ami Skånberg Dahlstedts och Phax Ahamadas tidigare, separata föreställningar. Här fungerar de fint tillsammans och bjuder på ett helt knippe dansstilar. Lätt och otvunget byter de fot från klassiskt japanskt till fetaste street. Och lite kampsport däremellan.
Rörligheten är föreställningens nerv. Det handlar inte bara om de dansanta inslagen utan lika mycket om sinnet och stämningen. De realistiska anslagen blandas otvunget med fantasin i överklivningar helt i barnpublikens smak. Föreställningen är gjord av ett team som tydligt drar åt samma håll.
Det blir aldrig gulligt, men varmt och kul om att våga utveckla vänskap. Och om att kunna flyga, när vingarna väl växt ut.

Spelas t o m 30/4

Texten är tidigare publicerad i Göteborgs-Posten 21 januari 2010

Lis Hellström Sveningson