Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Onsdag 02 december 2020

Sylfider från olika tider

2010-01-16

Fakta:

Namn: Sylfiden///Symfoni i C
Koreografi: August Bournonville /// Georges Balanchine
Musik: H.S. Løvenskiold ///Georges Bizet
Ensemble: Den Kongelige Ballet, DR Underholdnings Orkestret
Plats: Det Kongelige Teater, Gammel Scene
» http://www.kglteater.dk

Den Kongelige Ballet inleder det nya året med August Bournonvilles Sylfiden och George Balanchines fyrverkeriartade Symfoni i C. Att visa Bournonvilles högromantiska klassiska balettdrama och Balanchines abstrakta neoklassiska under samma kväll är intressant och skapar nya perspektiv.
Susanne Grinder dansar Sylfiden och presenterar en mycket självsäker karaktär. Likt en Hollywood-diva kliver hon igenom fönstret in till James och tar hans rum i besittning med sin överväldigande närvaro. Det är därför inte så konstigt att James lämnar sitt bröllop och likt en väluppfostrad skolgosse följer minsta vink och följer med henne ut i skogen.
Ulrik Birkkjær dansar en pojkaktigt omedelbar James. Med barnslig och troskyldig förundran ser han beundrande på Sylfiden. Han blir inte mindre förvånad när han kommer in i skogen och ser alla de andra Sylfiderna dansa runtom sig. Han är som ett litet barn i en leksaksbutik och kan inte slita blicken från alla de vackra varelserna.
Bland de sylfiderna träder han ut ur sin oskyldiga barndomsvärld och blir medveten om en sinnlig värld som han inte hade kunnat föreställa sig. Sinnligheten understryks när James danser med sin Sylfid, alltmedan de andra sylfiderna står som erotiska gracer i en halvcirkel omkring dem. Det är ett av universalromantikens centrala teman: förlusten av oskulden, som här visas på vackraste vis.
Susanne Grinder och Ulrik Birkkjær dansar säkert och vackert, men de berättar också historien med mycket distinkt mimik och gestik, så det är inte svårt att förstå handlingen. Också i de övriga rollerna dansas fint. Som den beskäftiga och lite för insmickrande Gurn är Nicolai Hansen perfekt med sin pomadafrisyr och dito sidbena. Det finns inget tvivel om att han passar bättre ihop med Maria Bernholdts jordbundna Effy än den svärmiske James.
Medan Sylfidens armar faller ner då hon får den förhäxade slöjan, förblir armarna fint rundade i Symfoni i C. I George Balanchines festliga verk har sylfiderne så att säga kommit fram ur skogen och trätt in i den moderna världen. Vingarna är offrade, men de flyger ändå elegant över golvet till George Bizets härliga toner. Koreografien är genom-musikalisk, även om linjerna är utbroderade, så ser man i alla fall musiken i rörelserna, precis enligt Balanchines intentioner. Symfoni i C är ett vackert fyrverkeri av steg och det passar perfekt som säsongsöppning.
Solopar nummer två som består av Gudrun Bojesen och Nehemiah Kish, är något i särklass. De är som allra vackrast och mest betagande när hon långsamt och tillitsfullt låter sig falla i hans armar och han galant fångar upp henne.

Torben Kastrup

Fler Föreställningar

Annonser