Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Tisdag 01 december 2020

Konstnärens kall

2010-01-14

Fakta:

Namn: Orpheus
Koreografi: John Neumeier
Musik: I Stravinskij Heinrich Ignaz Biber, Peter Blegva& Andy Partridge
Ensemble: Hamburg Ballett
Plats: Staatsoper Hamburg
» http://www.hamburgballett.de/

John Neumeier rör sig i spänningsfältet mellan myt och modernitet i sin nya balett Orpheus där Apollon inviger son gudason i musikens värld till en konstnärlig karriär som utspelar sig i kärlek och sorg samt succéer och fiaskon.

I den inledande scenens urtida mörker är det uppfinnaren av lyran, Hermes, som ur sina långa svarta frackskört drar fram musiken, här i form av en fiol. I nästa scens himmelsblå Olymp är det tvärtom musornas anförare Apollon, som till Stravinskijs Apollon Musagète-musik inviger sin son, Orpheus i musikens värld och så att säga lär honom konsten att behärska kroppens instrument helt och hållet ända ut i tå- och fingerspetsar med fiolen svävande mellan sig i olika grepp. Men utan musor går det inte! Och musan i det här fallet är Orpheus’ mor, Calliope, som drar pojken med sig in i ett kärleks-pas de deux med Apollon och hon låter honom moderligt lyssna till sitt hjärtas slag. Utgångspunkten för Neumeiers Orpheus äger med andra ord rum via musisk konst, som inspireras från hjärtat.

Helt konkret sätter John Neumeier fokus på både musik och dans genom att splittra konstnärsrollen i ett dubbelporträtt – av dels konsertviolinisten och dels dansaren, Orpheus. I olika avsnitt spelar virtuosviolinisten Rüdiger Lotter på sin fiol med vibrerande intensitet ståendes helt framme vid scenkanten bredvid Simon Hewett som är den mycket stringente dirigenten, medan Otto Bubenicek som dansaren Orpheus sträcker fötterna helt upp i himlen i nya steg till den välkända Stravinskij-musiken. Och det är ett väldigt flyt i Neumeiers koreografi när Orpheus möter sin Euridike, och såväl fiolen som flickan lyfts vänds och svingas viktlöst runt i luften. Samtidigt leker Neumeier med bilden av dansaren som konsertmusiker som gör konstnärlig succé genom att vända ut och in på sitt hjärta och ger uttryck för sina djupaste känslor.

Det är ganska vågat av John Neumeier har valt just Stravinskijs legendariska Apollon Musagète-musik, (som George Balanchine så mästerligt satte steg till i form av Apollons möte med sina tre muser i 1928), och använda sig av samma musik för att skildra Orpheus’ väg till konsten under första akten med många smålurigt manipulerade citat från Balanchines sfär. Det är nog ämnat att ge alla Balanchine-fundamentalister nervösa tix och arga miner i salongens mörker. Det är inte desto mindre häpnadsväckande att få uppleva Apollon Musagète-temat till att uttrycka Orpheus’ sorg och förtvivlan över att ha förlorat Euridike, (hon dör i en bilolycka!). Den upphöjda musiken genljuder av sorg och handlingsförlamning. Och för den garvade balettomanen framträder en helt ny kontext som blir så påtaglig att den i det närmaste framstår som en musikchock.

Till nedstigningen i dödsriket använder sig Neumeier av Stravinskijs Orpheus-balletmusik helt i enlighet med partituret, i alla fall nästan. För när Orpheus befinner sig i står mitt i skäringspunkten mellan kärleken och konsten, sublimering och förlust tillgriper Neumeier barokkomponisten Heinrich Ignaz Franz Bibers mystiskt meditativa Rosenkranssonater och låter Passacagliaen ledsaga Orpheus återfunna glädje över musiken och därefter Lamento-satsen när Orpheus avstår från fiolen som pant för att få med sig Euridike tillbaka till livet.

Ett fräckt musikalskt grepp är att klippa in rå modern rockmusik av Peter Blegvad & Andy Partridge från deras album, Orpheus the Lowdown, där textcollagens citat från Rainer Maria Rilkes Euridike-dikt plötsligt genljuder av nygrävd-gravstämning jungfrulig död, när kärlekens krigare drabbas av bekräftelseögonblickets barska realitet. På samma sätt förflyttar också Neumeier med hjälp av ett par enkla scenografiska grepp elegant historien från Olympen till nutidens bestialiska konst- och kärlekskonsumtion där Orpheus iförd cowboymundering färdas från att vara gatumusikant på Reeperbahn till virtuosviolinist i konsertsalen inför en blasé och inte minst trolös publik, en ganska besk kommentar ur koreografens erfarenheter.

Scenografiskt förverkligas detta med hjälp av Ferdinand Wögerbauers minimalistiska vändbara plexiglasvägg, som på ett genialt sätt kan förändras och förvandlas från himlavalv till gatuplan, från spegel till genomskinlighet i takt med skiftande belysning och som med sin dörröppning skapar såväl ingång som utgång mellan de tre världarna, Olympen, det jordiska livet och underjorden. John Neumeier har själv stått for kostymerna. Några idéer är lyckade. Som när de prostituerade slänger ett par slantar i musikernas instrumentlådor och spankulerar runt på höga klackar och svingar sina fuskpälsar som referens till mytens tämjda vildkatt, eller när Orpheus tar på sig svarta blindglasögon på väg ner i underjorden. Andra idéer är mindre lyckade som när balettkåren iförd musgrå heldräkt och gröna löv i håret agerar vandrande trän, eller senare iförda blåa byxor ska föreställa havets vågor. Och rent koreografiskt skulle dessa corpdansare ha mått bra av att ha fått stramats upp en smula.

Som huvudrollsinnehavare har Otto Bubenicek hoppat in med kort varsel istället för den skadade italienska stjärnan Roberto Bolle från Teatro Alla Scalas balett.
Otto Bubenicek saknar Roberto Bolles pojkaktiga utsträlning, men i gengäld kombinerar han viriliteten med en maskulin sårbarhet som gör rollen intressant. Och så håller han (som själv skriver musik på sin fritid) fiolen som om den vore en elgitarr och behandlar instrumentet som om det vore en kvinnas kropp. Man tror verkligen på den här sympatiska mannens sätt att lovprisa kärleken.

Som Orpheus’ älskade Euridike är Hélène Bouchet en vision av förälskelsen, och uttrycker dess sötma i lekande fotsteg och flygande händer som ömt smeker Orpheus’ panna. Som Apollon är den stilrena och reslige Edvin Revazov gudaskön med lagerbekransat hår, och Anna Laudere smyger smidigt omkring sina två män som Calliope. Som Hermes vandrar Yohan Stegli diskret över scenen som ett melanting mellan en skydds och en dödsängel i svart kostym och slokhatt, alltid till hands i periferin i likhet med döden som helt plötsligt griper in, men också som en förlösare och ledsagare i mörkret. Och som hans två skuggor rör sig unga Konstantin Tselikov och Alexandr Trusch knivskarpt genom luften likt svarta blixtar och flankerar den änglasvävande Euridike i dödsriket.

Den dramatiska och mycket rörande höjdpunkten är det fatala ögonblicket i andra akten då Orpheus bryter mot dödsrikets förbud mod att få se på Euridike. Han kastar sina svarta glasögon återser, kysser och tar Euridike i famnen samtidigt som han förlorar henne oåterkalleligt. På samma sätt förlorar han koncertsalens publik uppe på scenen som helt kallt reser sig och går ut och demonstrativt välter stolar som pendang till mytens furiösa baccantinnor. Den drabbade Orpheus druknar och möter döden liggandes orörlig och utan instrument och övergiven av publiken. Men i mörkret sitter Euridike kvar på den sista stolen och väntar på sin Orpheus.

John Neumeier firade den 1. december sitt 40-års jubilæum som batellchef för Hamburgballetten, till vilken han har kreerat mer än130 verk. I Orpheus kretsar Neumeier på samma sätt som tidigare i Måsen från 2002, Döden i Venedig från 2003 och Den lille havfrue från 2005 kring frågor om konstnärens kall, och man känner tydligt hans identifikation med balettens titelroll i Orpheus. Det är en bild av hans eget konstnärsöde.

Neumeiers Orheus ges på Staatsoper i Hamburg 7, 15, 16 och 21. januari samt 25 juni.

Majbrit Hjelmsbo

Fler Föreställningar

Annonser