Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Måndag 30 november 2020

Alla dessa Carmen

2009-12-08

Fakta:

Namn: Carmen
Koreografi: Kajsa Giertz
Musik: Anders Ortman
Plats: Intiman, Malmö stadsteater
» http://www.malmostadsteater.se/

Historien om Carmen, Don José och Escamillo har sedan urpremiären 1875 hunnit bli världens mest spelade Opera. Populariteten hänger väl främst samman med den förtrollande vackra musiken av Bizet.
    Men Carmen har med åren också hunnit bli en utmaning mot den förhärskande kvinnobilden eftersom hennes handlingar inte följer gällande moraliserande normer. Inte minst därför har hon hunnit bli till både film, musikal och dans. Carmen är ärketypen för en stark kvinna som ju inte ens fruktar döden för att leva ut sin dröm om självförverkligande och frihet.

   I Kajsa Giertzs version  Carmen – ett kammarspel om kärlek – som nyligen haft premiär på Malmö Stadsteaters Intimanscen möter vi inte bara en Carmen utan sju stycken. Både killar och tjejer. En av dem är operadivan Marianne Mörck. En annan är dansaren Sara Ekman. Resten är skådespelare. Det är kvinnor och män som med kärlekens gängse regler både förför, förstör, bedrar och älskar så blodet flödar. I grunden är det en både humoristisk och förförisk lek med gender och schabloner.

   Det kolsvarta rummet med performerna iförda svarta långa kjolar med mängder av lager av vita underkjolar, svarta långa lockiga hårsvall och dramatiska utsmyckning med blodiga livstycken ur vilka dolkarna sticker fram associerar till zigenarnas värld. Fest, dagligt slit, dans och död korsas på olika nivåer i föreställningen som rymmer individernas kamp med verkligheten som blottställs med både humor, skämt och psykologiserande inslag.  Rökmaskinen som ständigt blåser ut kaskader av tjocka rökmoln påminner oss om att Carmen arbetade i en cigarrfabrik. En dramatisk bild som denna är begriplig även om man inte känner till det specifika i handlingen. Lite av skräckromantik är det trots allt.
    Giertzs sensmoral är att friheten måste få styra våra handlingar. Carmen vill ju inte bevara varken sina män eller ägodelar och medan José söker sin lycka i det varaktiga, finner Carmen denna i det obeständiga. Medan hon väntar på José flirtar hon obehindrat med Escamillo vilket leder som vi vet till både svartsjuka och mord på bästa klassiska vis.
   För att fylla verket med substans använder sig Giertz och Marina Steinmo som står för den fritt omarbetade förlagan av diverse tänkvärda inslag. Som exempelvis när man låter passionen hamna i förgrunden för att få oss att ställa frågan om vad egentligen passionen är. Kanske är det bara något som finns på film och i teater? Eller kanske någon slags jämvikt mot vardagslivets plågsamma verklighet. Att älska intill passion som Carmens José ter sig förvisso som en romantisk illusion. Men var går gränsen då mellan illusion och verklighet? Carmen är en modern kvinna och följer sina egna spelregler. Hur hon sen kan falla för den smålöjlige Escamillo är oförklarligt.
   Ett  skojigt inslag är när fyra likadant klädda Escamillo – den ene mera löjlig än den andre – gör allt för att förföra Carmen. Alla verkar ha släppt sina hämningar och det hela urartar till en farsartad dansteaterscen som blir till en av föreställningens höjdpunkter.
”Va fan”, utbrister Escamillo, när Carmen inte ens vill kyssa honom. Kostympråleri till trots, Carmen struntar i allt även i spelkorten som hela tiden visar på spader knekt. Hon river sönder korten och kastar ut  dem på golvet.
    Musiken av Anders Ortman är nyskriven för den här uppsättningen fritt efter Bizett. Många med mig hade säkert förväntat sig mera av Carmens berömda arior särskilt som man här hade tillgång till en verklig operasångerska. Kanske var det därför som man upplevde den som något enformig.
    Koreografin är spännande och räddar föreställningen från att drunkna i spetsfundigheter. De häftiga, livliga och rå gesterna bildar formen, de svarta kjolarna med sina lager av vita underkjolar sveper runt, virvlar in sig i varandra, hänger upp sig och får kropparna att kännas lika lekfulla, skämtsamma som förtrollande. Dolkarna hänger där eller dras fram. Vem är det egentligen som skall döda vem? Kanske är det så att vi alla har något av en Carmen inom oss?
   Jag hade önskat mig mera dans och musik men mindre text. Konkurrensen mellan olika sceniska uttryck är som vi vet en evigt återkommande fråga. Men föreställningen korsas på så olika nivåer, vilka rymmer såväl individens kamp mot strukturer som könspolitiskt schablonmönstertänkande att den ändå i sin helhet blir lyckad.

   

Ann Jonsson

Fler Föreställningar

Annonser