En snabbt bortglömd dröm

Som stor svarta fåglar som fladdrar med vingarna, står dansarna iförda svarta läderjackr och hoppar på scenen. Hur mycket de än hoppar eller viftar med armarna så lyfter de inte från golvet.
Detsamma kan faktiskt sägas om föreställningen Wound. Verket som Baltoppen är medproducent till, lättar tyvärr aldrig, det släpar sig tungt fram.

Wound rör sig in mot drömmarnas värld med drömmens absurda och surrealistiska scenerier. VI får se en man som har en bok till huvud, en annan som blir dissikerad i levande livet och andra som är stela som robotar eller dockor eller som maniskt står och darrar på stället. Det är mystiskt och obegripligt, även om man kan känna igen sig från drömmar.
De flesta kan nog också komma ihåg känslan av att ha en obehaglig dröm där man försöker röra sig, men inte kommer ur fläcken. Föreställningens bästa sekvens är en mardrömsscen där en dansare håller en annan om halsen och klämmer till. Kvävningskänslan sprider sig långt över scenen så pass att vi i publiken också tycker oss känna händerna om halsen. Denna makabra pas de deux är djupt berörande, och det är nästan den enda scen man kommer ihåg när ljuset tänds igen och mardrömmen Wound är över. Resten förlorar sig i sömninga avsnitt. Men dansarna är skickliga och det gäller särskilt de två män som lyfter sina fyra hoppande kvinnliga kollegor och låter dem klänga runt på sig. Det är imponerande.

Man hade sett fram emot att få se utmanande dans från Berlins undergroundscen, men Wound. Är inte avantgardistisk. Den är ganska gammalmodig med sina videoprojektioner som inte tillför annat än att förstärka det drömuniversum och den rörelsevokabulär som inte bygger på annat än vi har sett så många gånger förr.

Torben Kastrup