Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Onsdag 30 september 2020

Vår tids rucklare

2009-11-30

Fakta:

Namn: Rucklarens väg
Koreografi: Hege Tvedt
Regissör: Nils Poletti
Musik: Igor Stravinskij
Ensemble: Turteatern
Plats: Malmöoperan
» http://www.malmoopera.se

Rucklarens väg (The Rake`s Progress) har nyligen haft premiär på Malmö Stadsteater.
    ”The end of a trend” sade Stravinskij själv om verket. Med det menade han att den neoklassiska trenden i musiklivet var slut.
Idag duger den utmärkt att åter ta upp, inte minst  tack vare den medryckande musiken som skänker en känsla av både Monteverdi i förspelet, Purcell och Gluck men allra mest förstås av Mozart. Oförglömliga är associationerna till populärmusik som i bordellscenen då man tycker sig känna igen gamla toner från dvärgarnas körsång i Walt Disneys Snövit.

    Alla scener är tydligt indelade i recitativ och arior, duetter och körsånger helt i 1700-talets opera-seria-anda.
Instrumentationen är som ju alltid hos Stravinskij mästerlig och full av charm. Ödsligt, lite tragiskt men samtidigt roande klingar kören som i auktionsscenen då hela skaran korister utklädda i urmodiga grå dräkter och hattar tokigt viftande med moderaternas symbolladade märke, alltmedan finansministern förnöjsamt räknar alla slantarna som han sedan kastar ut som till en förbipasserande tiggare.
    Rucklarens väg bygger som bekant på en samhällskritisk naiv skildring från 1700-talets England, som målaren William Hogarth återgett i en serie grafiska verk. När dessa på nytt visades i New York 1947 såg Stravinskij dem och blev helförtjust.

   Regissören Nils Poletti och alla hans fantastiskt duktiga sångare, skådespelare och sist men inte minst scenografer, kostymdesigner och maskörer anlägger en grotesk ton, en slags surrealistisk anda med kitschiga inslag av Broadway som anspelar på vår egen tids överdrifter i försilvrade kläder, färgade hår, maffiga köksinredningar, galna charterresor som mest verkar ända i meningslösa  inköpsresor.
    Rucklaren i den här versionen med sin moraliserande, samhällskritiska ton är en vanlig ung kille som tvekar mellan det enkla livet på landet där den riktiga kärleken sägs finnas och stadens hetsiga och vilda liv. Inte minst i den berömda bordellscenen då rucklaren Tom Rackwell får bekanta sig med Mother Goose glädjehus i London kommer allt detta fram.

   Kärnpunkten i framställningen blir till att samhället inget annat är än ett gigantiskt konsumtionsmaskineri som det  är svårt att skydda sig ifrån. Lite som vi kan läsa in i programbladets träffande lilla hjälpreda: ” Våga vinn, betala senare, satsa på status, njut, köp dig skönheten, bli känd…”
    Vår egen finansminister i sin typiska pose är den som auktionerar ut av allt skräp som köpts upp, hela tiden beskyddad av en liten skyddsängel som återkommer i olika förklädnader föreställningen igenom. Slutscenen då Tom hunnit bli galen – det gick bara ett år och en dag för det – anspelar på våra missförhållanden i vården och en eventuell privatisering av denna. Sjuklingarna – som är kören – ligger på nedslitna madrasser medan vakterna springer runt med batonger och håller dem vid liv. Mer ledsamt än roligt men förvisso tänkvärt. Musiken är åtminstone ljuvligt vacker.
    Inte många tonsättare har fascinerats så till den grad av djävulen som Stravinskij. Redan trollkarlen i baletten Petrusjka hade ju något djävulskt över sig. Nick Shadow – han som i den här föreställningen leder Tom in i fördärvet säger som en varning i epilogen att djävulen aldrig sover. Mask och klädsel av denna person borde fått mera demonisk prägel. Som det nu är verkar han bara en avdankad lebeman som längtar sig tillbaks till ungdomens gyllene dagar.
   En särskild eloge till den så träffande scenografin, dräkterna och de klangsköna rösterna, inte minst  de båda solisternas Nikola Matisic (Tom Rakwell) och Hulda Björk Gardarsdottir (Ann Trulove).
Den lite stela koreografin i första akten där lyriken blommar ut borde man lätt kunna rätta till för att den bättre skall passa in i det burleska spelet. Det räcker inte bara att springa ut med ett rådjur i famnen för att helheten skall gå i lås. Men för all del rådjuren med sina blixtrande ögon saknade inte charm.

Spelas t o m 17 januari 2010.

Ann Jonsson

Fler Föreställningar

Annonser