Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Söndag 20 september 2020

Inuti laddningen

2009-11-24

Fakta:

Namn: Inuti
Koreografi: Jeanette Langert
Ensemble: Åsa Gustafson Lundvik, Monica Mengarelli, Scenografi och kostym: Bente Lykke Møller, Ljusdesign: Miriam Helleday
Plats: Pusterviksteatern, Göteborg
» http://www.jeanettelangert.com

En dryg vecka före premiären på sitt nya dansverk Inuti bjöd Pustervik och koreografen Jeanette Langert på offentlig repetition. Sådant extramaterial kan komma publiken till del genom residensformen, alltså när en föreställning arbetas fram på det ställe där den har premiär.

Av det nya stycket fick vi nu inte se något under repetitionen. Däremot Jeanette Langerts uppvärmning tillsammans med dansarna. Båda är klassiskt skolade, men här handlar det om helt andra saker än plié och sträckta vrister. Tvärtom, de tre på scenen bokstavligen skakar loss kroppen. Befriar den från olika rörelsers tvång och konventioner.
Kontrasten till det färdiga verket kunde knappast vara större. Inuti fortsätter på den väg Jeanette Langert stakat ut i tidigare verk, till exempel MERA MERA (2006) och Fröken (2008).
Koreografin bygger på strama, exakta linjer och täta, små rörelser, ofta bara lätta förskjutningar, genomförda med absolut koncentration. För att nå denna precision måste dansarna först släppa loss rörelsen i rummet. Det är en magisk paradox.
”Det bästa botemedlet är att överdriva verkligheten tills den blir grotesk.” Så lyder det citat från Elfride Jelinek som inspirerat Langert den här gången.
De två dansarna, den äldre Monica Mengarelli och den yngre Åsa Gustafson Lundvik, är förbundna genom en slang som ringlar tvärs över scengolvet.
Den unga ligger ner i ena änden av scenografen Bente Lykke Møllers bruna matta. Den äldre sitter i en avgnagd fåtölj i andra änden.
Laddningen mellan kropparna går nästan att ta på. Ett mor–dotterförhållande ligger nära till hands att läsa in, särskilt som kostymerna är vardagligt intima. Båda dansarna är klädda i bruna t-tröjor och vita trosor, Mengarelli bär dessutom triviala stumpbyxor.

Med knivskarpt muskelspel genomför Åsa Gustafson Lundvik en fascinerande förflyttning. Hon börjar smått, skiftningar i lederna utmanar åskådarens uppmärksamhet. I upprepningar växer rörelsen gradvis, när dansaren kommer upp på fötter blir det en ren sensation. På den andra kanten rör sig Mengarellis fötter i diskreta banor. Blicken är skarp, observant riktad mot Gustafson Lundvik som med uppsträckta armar signalerar både attack och kapitulation.

Koncentrationen är andlös, även i salongen. Ett par strödda pianotakter av Schubert är det enda som bryter tystnaden i den imponerande kroppsinstallationen. Jeanette Langert förlitar sig helt på den fysiska formen och ger den en alldeles egen och stark position.

Texten är tidigare publicerad i Göteborgs-Posten 20 oktober 2009

Lis Hellström Svenningson

Fler Föreställningar

Annonser