Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Onsdag 02 december 2020

DANSVECKA 46, Stockholm

2009-11-24

Fakta:

Namn: Unknown Pleasures///We Insist////Våroffer
Plats: Kulturhuset///Moderna Dansteatern///Dansmuseet

Den som följer med i dansens värld befinner sig ständigt på resande fot. Dans kan betyda allt från ett svart rum till en sträckt vrist.

1. Förra helgen visades performanceveteranerna Bogdan Szyber och Carina Reich sin Unknown Pleasures på Kulturhuset i Stockholm. Det kändes som ett besök vid performance-periodens ändstation. Scenkonsterna har tagit djupa intryck av performancekulturen och själva mixandet har så att säga knaprat i sig egenheterna i det som var performance.
Szyber & Reich kan fira 20-årsjubileum, och med Unknown Pleasures tar de ett steg bakåt på scenen som visar tre dans-stå-upp-solon. Roligt och självutlämnande, men för långt för sin form.

2. Tjugo år yngre är kanske aktörerna i We insist, som jag ser ett par dagar senare. Performance, absolut, och sista anhalt på en turné till Mexiko, Damaskus, Berlin, Porto.
Här i Sverige har de hamnat hos Moderna Dansteatern c/o, vilket i detta fall blir hos ett konstnärskollektiv i Hammarby Sjöstad. En gammal rå industrilokal och ett ganska litet rum. Becksvart och knappt förnimbart vad två dansare och en ljudkonstnär pysslar med i mörkret.

Samtalet efteråt är betydligt intressantare än föreställningen. Dansarna Rani Nair, Mia Haugland Habib och ljudartisten Jassem Hindi berättar om hur deras verk har förändrats under resans gång, hur land, kultur och plats påverkat. Men inte publiken! Där är de bestämda, och det förklarar varför inte ett uns av kommunikation känns riktad mot oss, betraktarna.

3. Dagen därpå: Dansmuseet som åter tar upp Våroffer i Norberto dos Santos koreografi från 2000. Fyrhändigt på flygel spelar fabulösa Monica och Carl-Axel Dominique Straviniskijs musik, i originalversionen från 1913. Det går lätta stråk av sekelskiftessalong genom den kraftfullt pulserande musiken; redan öronen får sitt under denna föreställning.

Dansen för tre manliga dansare refererar till Nijinskij, det tidiga 1900-talets stjärndansör och förnyare av den klassiska danskonsten. dos Santos verk kan tolkas som konstnären som ger allt för sin konstform, men vilar samtidigt på Stravinskijs och Ryska balettens arv om en förkristen rit där en ung människa offras för att fira våren.

Tre dansare, Jan-Erik Wikström, Olaf Kollmansperger och AdiLiJiang Abudureheman från Kungliga Baletten dansar stringent och utomordentligt väl. Särskilt de unisona partierna blir fina bildsviter som tangerar ritens ursprunglighet. Kropp och människa, hängivenhet och utlämnande. dos Santos koreografi är samtida på klassisk grund med god medvetenhet om hur epokernas stilar hänger ihop som länkar i en kedja. Traditionerna smälter samman i dansarnas kroppar.

Här har Dansmuseet och dess idérike chef Erik Näslund sett till att ett nytt verk skapats som förtjänar att bli en klassiker. På en timme en utfärd till all tids tid.

Publicerat i Expressen Kulturen Scenbloggen 15 nov 2009.

Margareta Sörenson

Fler Föreställningar

Annonser