Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Söndag 27 september 2020

Bournonville på georgiska

2009-11-23

Fakta:

Namn: Fra Sibirien fra Moskau
Koreografi: August Bournonville iscenesatt D.Bjørn, A M Vessel Schlüter,m f
Musik: Tjajkovskij
Ensemble: Den Georgiske Statsballetten
Plats: Den Georgiske Opera og Ballets Statsteater, Tbilisi
» http://www.opera.ge/eng/

August Bournonvilles allra sista balett för Det Kongelige Teater, Fra Sibirien til Moskau, från 1876 är dragits fram ur glömskans gömmor och återuppstått i form av en blandning av nydiktning och rekonstruktion i Tbilisi med Den Georgiska Statsbaletten. Majbrit Hjelmsbro var med om premiären.

Det är mer är 100 år sedan som August Bournonvilles sista verk för Den Kongelige Ballet, Fra Sibirien til Moskau, spelades på scenen vid Kongens Nytorv. Den var annars en stor succé på sin tid, den fick publikens bifall och rosades i presssen. Den spelades hela 46 gånger från premiären år 1879 till den sista föreställningen 1904.
1917 hade man förberett en nypremiär, men så bröt plötsligt revolutionen ut i Ryssland och då ansåg det danska kungahuset att baletten, som avslutas med den ryska nationalhymnen och hyllningen till kejsaren skulle kunna uppfattas som ett ställningstagande i den rådande politiska situationen och därför avbröts planerna på nypremiär.
Nu har den före detta balettmästaren Frank Andersen och hans väldsturnerande Bournonville-team, Dinna Bjørn, Eva Kloborg och Anne Marie Vessel Schlüter, emellertid grävt djup ner i såväl arkiv som lådor och helt mirakulöst hittat både känt och hittills okänt material, bland annat Bournonvilles egna noteringar av divertissementen i den andra akten, som en utgångspunkt för en omdiktning och rekonstruktion av baletten som annars skulle ha gått förlorad.

Platsen för denna nya världspremiär av August Bournonvilles Fra Sibirien til Moskau var Den Georgiske Statsballeten i Tbilisi, där den berömda stjärnballerinan Nina Ananiashvili har varit balettchef sendan 2004 och håller på att lyfta kompaniet till internationell standard med en brett sammansatt repertoar bestående av både äldre och nyare klassiker och helt moderna baletter av högsta kvalitet. Och det sker därtill i ett beundransvärt hastigt tempo. Under det senaste året har kompaniet lyckats nyproducera inte mindre än fem baletter. Bournonville har en given plats i Ananiashvilis repertoar (själv har hon som enda utländska ballerina dansat både Sylfiden och Teresina i Napoli på Det Kongelige Teater).
Frank Andersen och Eva Kloborg har tidligere satt upp Konservatoriet, Blomsterfesten i Genzano-pas de deuxen och Jockeydansen (just ur Fra Sibirien til Moskau)i Tbilisi.

Bournonville skapade Fra Sibirien til Moskau i 1879, fem är efter sin Rysslandsresa 1874, där han både gjore visit i S:t Petersburg hos storfurstinnan Maria Fjodorovna (den danska prinsessan Dagmar), som var gift med den ryska tronföljaren Alexander (sedemera tsar Alexander III), och i Moskva mötte han på Bolsjojteatern sin gamle ungdomsvän, balletmästaren Marius Petipa och sin tidigare elev Christian Johansson, som hade blivit lärare vid den kejserliga balettskolan.

Egentligen tyckte inte Bournonville särskilt mycket om de ryska baletter, som han såg i Moskva. De saknade enligt hans sett att se “handling, dramaturgi och logiska sammanhang”, istället iscensatte man”en enda lång enformig räcka bravurpresentationer”.
Sen ansåg han att ballerinornas korta kjolar var oanständiga. Bara de slaviska dansarna, de ryska och de polska folkdanserna föll den gamle balettmstarens i smaken. Det är just de slaviska danserna och den vilda kosackdansen tillsammans med den muntra Jockeydansen (som är den enda överlevande dansen från baletten, filmad av Peter Elfelt i 1905) som är de dansanta höjdpunkterna i Bournonvilles ryska balett.

Baletten är i två akter, där den andra akten huvudsakligen består av en lång räcka divertissement enligt rysk förebild. Men så typisk för Bournonville förser han omsorgsfullt sin balett med en dramatisk inramning som berättar om den ryska adelsmannen Smirnov som är upptänd av den franska revolutionens idéer och därför har fallit i onåd hos kejsar Paul och förvisats till Sibirien tillsammans med sin dotter Nathalia. De två får hjälp att fly av Nathalies älskade en ung officer som heter Iwanoff, som senare vinner kejsarens gunst efter ett segerrikt slag vid Novi. Och officeren ber att han ska ge Smirnow nåd och därefter hyllas kejsaren för sin mildhet och godmodighet.

Tidsmæssigt har Frank Andersen og hans Bournonville-team flyttat handlingen från slutet av 1700-tallet till året för Bournonvilles Rysslandsres 1874. Samtidig har de försett baletten med en ny ramhandling där Bournonville kommer till Moskva, möter balettmästaren Petipa, som sedan berättar historien om Smirnow, Nathalia och den unga officeren, som nu har fått ett georgiskt namn och istället heter Kipiani, och kosakerna är i denna version inte längre kosacker utan människor från Kaukasus, och förvisningsorten är bara förlagd till södra Sibirien, mindre långt ifrån Kaukasus.
I andra akten låter man historien om Smirnow som har flytt till den präktiga balen på slottet hos tronföljarparet där även Bournonville och Petipa dansar med och där det är Petipa själv som ser till att Nathalia lär sig det allegoriska divertissementet om floden Neva som dansas under festen.

Att Bournonville år 1874 i den reella världen aldrig mötte Maria Feodorowna i Moskva, utan i Anitschkoff Palatset i S:t Petersburg, synes inte utgöra noget hinder för iscensättarnas sans for logiska sammanhang. Inte heller att Bournonville och Petipa knappast ansågs tillräckligt fina för att få närvara vid en kejserlig hovbal. Eller det osannolika i att det skulle kunna stå i en tronföljares makt att kunna benåda en dissident. Eller att den i det ursprungliga partituret ingående Tsarhymnen har fått utgå på Den Georgiska Nationaloperan.

I gengäld inleds baletten innan själva ridån går upp med Peter Tjajkovskijs Fest-Ouverture (Opus 15), som han komponerade med anledning av Dagmar och Alexanders bröllop med ett avsnitt ur den danska Kungssången, “Kong Christian stod ved højen mast”. Ett femton minutters kungligt festfyrverkeri, som chefsdirigenten David Mukeria lyckas få att både dåna och gnistra av nationellt patos och flammande temprament. Aldrig tidigare har jag hört vårt lilla lands nationalsång spelas med en så eldig och storslagen stolthet. En hyllning till små länders nationella självständighet. Sen brusade C.C. Møllers musik med vackert klingande ryska toner upp från orkesterdiket från den 60 man starka orkestern som spelade med flott dramatisk schwung.

Och baletten, ja, den är på samme sätt ett lysande exempel på den dansk-georgiska kulturella vänskapen. Scenografien med vyer av Kreml, snöklädda blockhus i Sibirien och färgglada salar i Tsarens patals i Moskva är kreerad av David Monavardisashvili, medan kostymerna väldigt smakfullt och direkt är skapade med exemplariskt hänsyn till Bournonvilles estetik av Alexandr Vassiliev.

Sen kan de här iscensättarna sin Bournonville ända ut i fingerspetsarna, till den grad att såväl nykoreograferade och rekonstruerade steg ser trovärdiga ut. I första akten kan dansfestens inledning till en viss del påminna om Bournonvilles Livjægerne på Amager, mens likheterna snarare pekar mot Trollbergets dryckesorgie i Et Folkesagn, när hjälten och hjältinnan givmilt skänker ut vin till alla festdeltagarna för att flykten från Sibirien ska kunna möjliggöras när allesammans sover ruset av sig.
Det är festligt att se folklivet i alla krokar och hörn. Mimen fungerar fint i det stora hela. Armarna hålls i Bournonvilles karakteristiska låga rundbågestil, och fötternas snabba steg flyger över golvet utan synbar ansträngning. Särskilt damerna imponerar i de allegoriska divertissementen med europeiska floder som motiv, men även ett par av männen visade prov på fina och kraftfulla hopp, även om Jockeydansen saknade sin maskulina kraft för att den här dansades av två kvinnor och inte som hos Bournonville av två män.

I den första akten är ballerinan Nino Gogua enormt intagande i sin halsbrytande mazurka, medan Vasil Akhmeteli och Irakli Bakhtadze i respektive första och andra laget bägge briljerade i rollen som den högt hoppande officeren, Kipiani. Och som den berusade Petrov, de kaukasiska folkens ledare, snublade både David Ananeli och Otar Khelahshvili runt i övertygande berusning.

Men det var den vilda kosakdansen, som tillsammans med de små virtuosa danserna av barndansarna från kompaniet Lezginka som gjorde störst succé. Alla kosackdansens spektakulära steg och hopp likt en utmanande tuppfäktning spelades upp och de små miniatyrsoldaterna hoppade vigt på tå och virvlade runt som små snurror, såväl i luften som på knäna, som om de vore folkdansens svar på virtuosa breakdansare i ett fantastiskt battle. Publiken hejade och applåderade glatt för att elda på de små krigarna. Det gick verkligen hem. Genialt.

Med Fra Sibirien til Moskau har Den Georgiske Statsbaletten fått en exklusiv gåva från baletthistoriens raritetskabinett på repertoiret, som dels visar att kompaniet både bemästrar Bournonvilles harmoniska rundbågestil och mim, dels visar att georgisk folkdans i ett mycket charmerande sammanhang. En tvättäkta baletthistorisk pärla av Bournonhvili. Färdig för turné!

Majbrit Hjelmsbo

Fler Föreställningar

Annonser