Krigiskt kaos-performance i futuristisk anda

Teater Weimar i Malmö presenterar ett slagfältets kaos i sin musikdramatiska performance i futuristisk anda tillsammans med Ensemble Ars Nova och Malmö Musikhögskola.

    Trots att Marinettis berömda futuristiska manifest skrevs för exakt hundra år sedan känns det förkrossande  aktuellt. Den myt som omgärdar det återspeglar sig också i åtskilliga av de teater- och performanceevenemang som under året ägt runt om i Europa. Inte minst i Marinettis hemland Italien. Vad säger oss då idag detta sk. manifest som bl.a. förhärligar hastighet, snabba bilar, krig och vill bekämpa ”moralism, feminism och varje opportunistisk eller utilitaristisk feghet ”( slut på citat ).
    Teatr Weimar, en fri teatergrupp i Malmö som sedan starten för sex år sedan försöker hitta nya uttrycksformer för scenkonsten har i samarbete med Ensemble Ars Nova och Malmö Musikhögskola nyligen satt upp en föreställning uppdelad i två delar The Art of War Noise och Indy500:seklernas udde.
    Man har här tagit fasta på Marinettis experimenterande med språket i skrift och som klang men också låtit sig inspireras av Luigi Russolos futuristiska musik Oljudens konst som kommit att betraktas som ett manifest för futuristisk musik.  Resultatet är en slags ljudpoesi med häftiga bullerinslag framställda med hjälp av en slags mekanisk bullermaskin.
   I de här båda föreställningarna sätts fokus på snabba bilar och tungt krigsmaskineri och det ryter verkligen av bilar och stinker avgaser, racerlopp, flygmaskinernas dånande, avgrundslika smattrande och krigsmaskineriets helvetesinferno. Krig är som snabba bilar de har alltid fascinerat. Inte bara Marinetti. Och som en av skådespelarna så träffande uttryckte det: ”motorerna dånar med fettet, sockret och konsumtionen som bränsle”. En slags halsbrytande färd mot det tomma intet. Låt oss kalla det överkonsumtionens bittra manifest!
    Som utgångspunkt har man här använt hörspelets form och estetik överförd till scenisk gestaltning. Resultatet blir till en spännande musikdramatisk performance där ord och elektroakustisk musik med inslag av fantasifulla slagverk, gitarrer och trumpeter bildar en helhet. Allt i en otroligt uppskruvad anda.
    Scenen  är ett Kapernaum av elektriska trådar, diverse skrotade apparater, bensinfat, ilskna strålkastarljus där de tre skådespelarna, iförda olika humoristiska kläder, dyker upp som absurda väsen  rabblande en mängd ord och fraser i högtalarna.
Texten framförs i en uppskärrad monoton form hela tiden synkroniserad i takt med musiken. Ett slags soundscape som vi inte kan fly ifrån. Allt matar på tills texten drunknar i alla effekter och performerna får en att tänka på automater, en slags marionettliknande väsen. Ljuset samlas ihop, strös ut över scengolvet och reflekterar infernot av mångkolorerade elektriska trådar, apparater, bensinfat…
    Det är bara att hoppas att denna spännande lilla fria teatergrupp nu också skall sätta upp en   föreställning där marionetterna också dansar i ”futuristisk” anda. För trots att inte någon skrev ett ”futuristiskt dansmanifest” har ju Fortunato Deperos Les Balli plastici från 1917 fortfarande mycket att lära oss.

Ann Jonsson