Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Fredag 04 december 2020

Bournonville lever

2009-11-18

Fakta:

Namn: Napoli
Koreografi: Bournonville, Nikolaj Hübbe och Sorella Englund
Musik: Helsted, Paulli, Lumbye och Alenius
Ensemble: Den Kongelige Ballet, Det Kongelige Kapel
Plats: Det Kongelige Teater, Gamle scene
» http://www.kglteater.dk

Den Kongelige Ballet har flyttat handlingen i Napoli 100 år fram i tiden från mitten av 1800-talet till 1950.talet.
Det är härligt befriande att man ruskar om lite i Bournonvilles sockersöta balett från 1842.
Denna nationalromantiska balett tillhör Den Kongelige Ballets nationella arvegods, eller familjesilver, så det är modigt att smälta ner detta och forma det till en sinnlig Federico Fellini-film, även om det också kan verka diskutabelt.
Scenografien är dock indiskutabel. Maja Ravn har skapat en helt otrolig levande kuliss, i den blå grottan får publiken vara med om ett svindlande fall genom rörliga bilder. Det är fantastiskt!
Första akten är den bästa, här vimlar det av italienska stadsbilder och skojiga karaktärer. Här finns käcka sjömän i vita utsvängda byxor, utmanande prostituerade och fräcka gatubarn. Jette Buchwald är en alkoholiserad frisör som ständigt har cigarretten i mungipan och Morten Eggert är en spektakulär läskedryckssäljare som tydligt gestikulerar om vad han skulle ha lust att göra med Teresina. Napoli sjuder med andra ord av 1950-talets charmernde folkliv.
Till den andra akten har Louise Alenius skapat en ny spännande musik som bjuder in till moderna steg. Akten i den blå grottan har också fått ny koreografi av Sorella Englund och Nikolaj Hübbe, men koreografin har dessvärre inte moderniserats särskilt mycket. Najadernas böljande rörelser och återkommande steg tröttar ut betraktaren och uppmärksamheten riktas istället mot det dynamiska partituret.
Och i tredje akten är det som om man helt har glömt bort att Napoli äger rum på 1950-talet. Kostymerna är i stort sett som i Bournonvilles version och den avslutande festen är som en höstbal på 1800-talet det hjälper inte att sätta in en scoter eller läderjacka här och där. Här har man tappat Fellinis opolerade sinnlighet, förargligt att allt ska avslutas med en anakronistisk glansbild.
Många kyssar till trots saknas något i kemin mellan fiskaren Gennaro dansad av Ulrik Birkkjær och Teresina dansad av Gitte Lindstrøm. Det blir därför helt obegripligt att Gennaro överhuvud taget ger sig iväg på den farliga färden till den blå grottan för att rädda Teresina. Lika obegripligt att hon följer med honom när hon funnit sin erotiska havsgud Golfo. Men när Ulrik Birkkjær dansar ensam visar han, vad han kan, och det är inte illa, och efter föreställningen blev han välförtjänt utnämnd till solodansare i kompaniet.
Mycket välförtjänt fick också Jean-Lucien Massot och Louise Midjord premiäraftonens starkaste applåder. Lucien Massot är den dödligt farliga, men också tilltalande havsguden Golfo, medan Louise Midjord gestaltar Veronica, Teresinas mor. Hon liknar den italienska skådespelerskan Claudia Cardinale, när hon stolt spankulerar runt med en cigarett kokett vippande i munnen. Hon är så italiensk, som aldrig tidigare visats i Bournonvilles Napoli.

Trots att omvandlingen av Napoli är en smula ofullständig är försöket ytterst lovande. Man kan bara hoppas på modernisering av fler av Bournonvilles dammiga verk.

Spelas till och med 28 november

Torben Kastrup

Fler Föreställningar

Annonser