Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Lördag 26 september 2020

Jämmerligt slätstruket

2009-11-11

Fakta:

Namn: Coppelia
Koreografi: Marc Ribaud
Musik: Léo Delibes
Ensemble: Kungliga Baletten
Plats: Kungliga Teatern, Stockholm
» http://www.operan.se

Idén är verkligen alldeles ovanligt god. Man flyttar en av den klassiska balettens (något mindre) stöttepelare Coppelia från den lärde doktor Coppelius, mystik och tidigt 1800-tal till Georges Meliès filmateljéer i Paris vid seklets slut. Därmed öppnar man för möjligheter till nya och intressanta vinklar på E.T.A. Hoffmans gamla skräckhistoria. Den mekaniska dockan, så märkligt lik en levande person, är ett av romantikens favoritteman, men här blir den lite uppdaterad. Meliès laborerade med laterna magica-bilder och började göra trickfilm, mest berömd är väl Resan till månen. Idel hoppande troll och djävlar, vetenskapsgubbar med långa skägg, växande svampar och farande raketer.

Strålande idé, men därvid blir det, tyvärr. Scenografin till Stockholmsoperans nya Coppelia är en fin bild av filmateljéerna, och kostymerna i svart-vitt och zepiabrunt är trevligt filmiska. Men nu var det dansen och dansandet som var huvudsaken och själva konstformen som skulle bära konceptet! Nuvarande balettchefen Marc Ribaud, som vid sitt tillträde lovade att inte koreografera själv, sätter upp sin egen koreografi för operan i Nice från 2004. Och den är så jämmerligt slätstruken och konventionell som tänkas kan.

Coppelia till Léo Delibes livfulla ompa-pompa och snitsel-ratsel är prima underhållningsmusik. Och underhållande kunde dansen också gärna få vara. Men här dansas en slags genomsnittsmodern klassisk balett, genomkonventionell och trist. Den lilla skojiga historien om Franz som blir förtjust i en docka till sin flickväns förtrytelse är regisserad med maximal regelmässighet. Sorgligast i helheten är den helt opersonliga koreografin, som både när det gäller komposition och enskildheter på inget sätt anknyter till ämnet, tiden och stilen i filmverkstaden. Rörliga bilder och projektioner hade också kunnat berika berättelsen. (Sådana får man se på i Mats Eks senaste regi-koreografi, Hållplats, på Stadsteatern i stället.)

Kungliga baletten dansar hyggligt och till och med väl. Nikolaus Fotiadis och Nicole Rhodes kämpar på, med tappert fastklistrade leende på läpparna. Oavsett var i handlingen vi befinner oss.

Nu är det ändå 2000-tal. Enklaste showdans har satt sin prägel på finalen, som dansas som om det vore en första klassens lustiga djärvhet att Kungliga Baletten dansar värsta musikal. Det är som om decennier av samtidsdans, dansteater och modern klassicism inte fanns, utan här vankas uppstekta rester på solon ur klassiker varvat med kårpartier där man håller sig till man-kvinna-pardans med en envishet som närmast blir komisk. Genderfrågor, hallå? Och hur kul är det att kineser dansar med pekfingrarna i luften ˆ etniska slenterianbilder är pinsamma kvarlämningar från andra tider.

Coppelia dansas nu i november och kommer sedan tillbaka med åtta föreställningar i januari. Låt henne sedan vila i frid. Och måtte inte Marc Ribaud få för sig att göra koreografi igen.

Expressen Kulturen Scenbloggen publicerat 8 november 2009

Margareta Sörenson

Fler Föreställningar

Annonser