Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Fredag 04 december 2020

Sätta ner foten

2009-11-02

Fakta:

Namn: Jiuta-mai
Koreografi: You Izumo
Plats: Uppsala Konsert och kongress
» http://www.ukk.se

Långsamt intar hon sin plats, Yoh Izumo. Kimonon släpar lätt bakom henne, glipan vid fötterna öppnar sig precis lagom så att de gnistrande vita, tåstrumporna syns diskret. Håret bärs blänkande i en krokan av lagda hårslingor; två stora kammar pryder prakten. Hon skjunker sakta ner till golvet, och dansen kan börja. Uppsala International Sacred Music Festival bjöd många sällsyntheter, bland dem Yoh Izumo i japansk kvinnlig dans, Jiuta-mai.

Yoh Izumo är sensei, lärare, till SU-EN, den svenska butokonstnären som senast sågs med ett stort verk på Dansens Hus, Luscious.
Under 1980- och 90-talet tillbringade SU-EN åtta år i Japan, dels som elev och så småningom dansare i ett butokompani, dels som elev i Jiuta-mai, klassisk japansk kvinnodans. Det är både en koreografi och en teknik, utvecklad under 1800-talet med rötter från ritualer inom jordbrukssamhället.

You Izumo är över 60-år men dansar mjukt, vigt och värdigt. Jiuta-mai är en poetisk dans, där den sublima uttrycket är mycket viktigt. Dansen beledsagas av sång och musik på stränginstrumentet shamisen (ett slags luta med lång hals) och shakuhachi, en lång träflöjt utan klaffar med lätt böjd nederdel.

I dansen Cha-Ondo, Sång till tecermonin, lindar Yoh Izumo så fint en röd näsduk till en ”kopp”, i sången sägs: i min tekopp kallnar inte vattnet. Tecermonin uttrycker frid och harmoni, men är också ett slags allegori över ett kärleksförhållande. I stycket Snö, Yuki, skildras en äldre kvinna som blivit nunna, men som inte kan glömma den man som en gång var hennes kärlek. Dansen i snö brukar framföras med ett parasoll, men här användes istället en krysantemumblomma, symbol för död och förgänglighet.

När jag efter föreställningen får växla några ord med Yoh Izumo, frågar jag om hon har sett något av SU-EN:s verk. Det har hon, ett med mycket blommor: en symbol för förgänglighet och död, säger hon vänligt.

Tidigare samma dag hade jag varit på en begravning, där de tre skovlarna mull ersatts av tre vita kallor, som en efter en lades på kistan. Jord eller blomma; det är förstås egentligen precis det samma.

En svartklädd scenarbetare, påklädare tillika, ilar över scenen, släcker de två ljusen på scenen.

Publicerad i Expressen Kulturen Scenbloggen 31 oktober

Margareta Sörenson

Fler Föreställningar

Annonser