Med handen på hjärtat

Föreställningen Pacing in vaudeville i koreografi av Örjan Andersson börjar där den slutar. Med en ensam dansare- Henrik Vikman- stående mitt på scenen. Han som hela föreställningen igenom försökt få oss att känna hur den koreografiska processen växer fram. Ibland sätter han handen på hjärtat som för att visa riktningen. Möts av en annan dansare också hon med handen på hjärtat.
Mycket handlar det här om att bygga rumsliga landskap och former. Till sin hjälp använder koreografen ett antal mångfacetterade byggklossar som han frenetiskt laborerar runt med. Scengolvet är täckt av en mängd oregelbundna ritade former på vilka han försöker passa in klossarna. I slutändan känns detta inslag alltför påträngande eftersom allt är så explicit att ingen kan missta sig. Den poetiska kraften tunnas ut.
Det är rummet som arkitektonisk struktur men utan linjära förhållande. I stället är det här kroppens och rörelsernas rumslighet som sätts i fokus. Ibland tystnar elektromusiken, ljuskällorna ändras och dansen avstannar för några sekunder för att vi själva skall lyssna till rörelserna snarare än se dem. Några parodiska poseringar förhöjer den högt skruvade stämningen.

De fem damsarna intar rummet från höger och vänster, försvinner för att byta kläder i all oändlighet. Lustigast inslag är Vikmans rosa tyllkjol som vippar nedanför kavajen. Lite som om han glömt ta av sig hela tutun. Allusionen på klassiskt och modernt kan tänkas. Dansspråket är också lika tvetydigt. Klassiskt och modernt i en salig blandning. Man lånar hit och dit för att skapa något nytt som man gjort de senaste tjugo åren. Kroppar möts i virvlande möten, växer samman för att sekunderna efteråt lösgöra sig i häftiga kast och hopp. Armar sträcks ut för att söka kontakt. Nya former skapas, upplöses i all oändlighet.
Förvisso en vaudevilleartad komedi fylld av satiriska inslag, men som förmodligen skulle ha passat bättre på en mera publiknära scen än Palladiums.

Ann Jonsson