Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Lördag 05 december 2020

Res till Allemansland

2009-10-18

Fakta:

Namn: No Mans Land - No Lands Man
Koreografi: Petter Jacobsson, Thomas Caley
Ensemble: Scentrifug
Plats: Lava, Kulturhuset, Stockholm
» http://www.scentrifug.se

Asfalten utanför glittrar svart, gul, röd. Ljusramperna inne över golvet glöder grönt. Petter Jacobsson och Thomas Caley, dansduon Scentrifug gör ett bokstavligt No Mans Land – No Lands Man när de skuttar fritt ut i estetikens tassemarker. Är det här New York eller Stockholm? Är det ett land där fåglar går och sprätter eller folk promenerar sina ballong-dalmatiner? Är det här två män i nära samspel eller två människor sedda som små skruvar eller muttrar i jättekonstruktionen Mänsklighet?

Tråkigt har man INTE. Japanska vrål, följa John-lek, skuggboxning och två jätteskärmar med film: ett adamsäpple i närbild, hudens knottror, sväljrörelsernas gungning under huden. Så fågellikt. No Mans Land liknar faktiskt inget annat. Det är dansigt, installationsnära, lustfyllt, uppfinningsrikt. Det blanknötta begreppet ”utforska” tycks uppborstat med pigga tag.

Thomas Caley, med ett förflutet i Merce Cunninghams kompani i New York, är en fabulös dansare. Ibland tycks han knappt nudda golvet i sina super-lätta skuttiga hopp. Petter Jacobsson, med en internationell klassisk karriär och ett kort chefsskap på Stockholmsoperan, är äldre, tyngre men också mer drivande.

No Mans Land dansas i Lava, varifrån Stockholmskidsen skjutits undan, men för just detta verk är lokalen en fullträff. Dansgolvet är på samma nivå som trottoaren utanför, de stora fönstren gör ljusen i den våta asfalten till en del av scenografin. Förbihastande människor också: några stannar och stirrar, andra dansar med. Barn skrattar förtjust, vuxna får grubbelanfall.

Att göra nytt är inget egetvärde. Att vilja bryta med estetiska vanor och måsten är däremot en viktig drivkraft för all konst. Pretentiöst och till och med patetiskt blir det först när man säger sig vilja bryta en norm eller form, och sen bara gör det på precis samma sätt som gjorts sedan förra sekelskiftet. Fast sämre. Annat här. No Mans Land är till sin natur disparat, allt är inte lika bra. Men publiken får vara med på en resa till, just det, No Mans Land. Och där ser det spännande ut.

Publicerad i Expressen, Kulturen, Scenbloggen 17 oktober

Margareta Sörenson

Fler Föreställningar

Annonser