Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Söndag 27 september 2020

Disparata landskap

2009-10-13

Fakta:

Namn: Black Silk: Heart of Silk & Black Water
Koreografi: Pontus Lidberg & Jorma Uotinen
Musik: Johann Sebastian Bach, Nightwish och Jonas Nydesjö
Ensemble: Skånes Dansteater och Malmö symfoniorkester
Plats: Malmö Opera
» http://www.skanesdansteater.se

I Malmöoperans största produktion för säsongen har Skånes Dansteater valt att sätta samman två till synes väsensskilda verk. Unga svenska stjärnskottet Pontus Lidbergs lätta, dekorativa och lekfulla Heart of Silk står i bjärt kontrast till finländske legendaren Jorma Uotinens tunga, ödesmättade Black Water. Det enda som, ytligt sett, förenar de två verken är symfoniorkesterns centrala roll. Just musiken, och dansens problematiska relation till denna, utgör emellertid också en annan gemensam nämnare. I båda verken har nämligen koreografin och ensemblen, på olika sätt, svårt att tangera Malmö Symfoniorkesters prestation.

Såväl Lidberg som Uotinen har valt att arbeta med ytterst kraftfulla, dramatiska och nästintill svulstiga musikstycken av allra högsta klass. Lidberg har i detta verk, som producerades 2007 för Vietnams nationalopera, gett sig i kast med Johann Sebastian Bachs Brandenburgkonsert Nr 4. Uotinen, som bjuder på en premiär, har låtit översätta finska hårdrocksbandet Nightwish senaste skiva till symfoniorkester. Man har i båda fallen gjort en stor sak av valet av musik. Det gäller naturligtvis i synnerhet Uotinens originella drag, vilket rent musikaliskt är ytterst lyckat. Tonsättaren Jonas Nydesjö har gjort underverk med den finska hårdrocken, och man kan bara hoppas att resultatet även ges ut på skiva.

Djärvhet i musikvalet ska givetvis berömmas i en tid när varannan modern koreograf väljer säkra kort som minimaltechno, musik som ger en tacksam, abstrakt stämning åt verket, men som varken utmanar, begränsar eller riskerar att dominera föreställningen. Här är det tvärtom. Att göra en koreografi till Bach är naturligtvis ett stort risktagande. Här krävs, kan man tycka, antingen ett klassiskt mästerverk jämbördigt med Brandenburgsviten eller en modern antites som förmår ge Bach ett nutida svar på tal. Lidbergs koreografi är någonstans mittemellan och klarar dessvärre inte utmaningen. Som klassiskt verk är det vackert men når inte upp till Bachs höjder, och som modernt är det anmärkningsvärt intetsägande.

Hade musiken varit av ett annat, mer nutida slag kunde Heart of Silk i bästa fall kunnat passera obemärkt. Och hade Lidberg serverat en klassisk balett hade Brandenburgkonserten möjligtvis kunnat fungera. Men denna moderna balett, om man kan kalla den så, med höga ben, graciösa jetéer och vackra lyft får istället nästan något löjeväckande över sig till Bachs barocktoner. Scenografin är förvisso strålande vacker, med massvis av röda sidenlyktor hängandes från taket – en symbol för Vietnams landsbygd – men även här känns Bach något malplacerad.

Publiken kan åtminstone njuta av en klanderfritt framförd Bachkonsert som uppvärmning till Jorma Outinens världspremiär av Black Water, som genast slungar dem in i en helt annan värld. Om det är en mörk undervattenscivilsation på besök eller en kraftfull hälsning från en efter-kärnvapenkriget-dystopi behöver kanske inte utredas. Klart är i alla fall att Uotinen inte sparat på krutet i denna apokalyptiska science-fiction-föreställning. Sextio orkestermusiker, sjutton dansare och Malmöoperans arton kvinnor starka damkör gör detta till en riktigt bastant sak.

Som om det inte räckte hänger dessutom från taket en 200 kilo tung grå glasfiberskulptur av finländske konstnären Kimmo Schroderus. Säga vad man vill om denna skapelse men den fyller tvivelsutan sin funktion. I föreställningens början hissas den upp för att sedan hänga som ett mörkt svampmoln över de domedagsscener som utspelar sig nedanför. Golvet under är täckt av en högpolerad svart matta som på ett effektfullt vis speglar dansarnas rörelser. Med rökmaskiners hjälp för den tankarna till en mörk och dimmig skogstjärn.

Titelns dunkla vattentema känns igen även i den böljande koreografin, som med vevande armar och stormiga attacker emellanåt känns som ett ruskigt oväder till havs. Det här är en föreställning som drabbar en, och det har nog också varit Uotinens avsikt. Det är filmiskt storslaget, på gränsen till klichéartat, på ett i danssammanhang ovanligt vis. Publiken sitter som på nålar och stundtals är det enormt mäktigt. Trumfkortet är musiken. Det är tydligt att Uotinens koreografi skapats efter dess stämningar. Orkester och dansare bygger med damkörens tacksamma hjälp gemensamt upp mäktiga crescendon som avslutas i riktigt effektfulla klimax med hela ensemblen på scen. Tystnad och stillhet tar över innan musiken återkommer i stillsammare toner. Några få dansare, som liknar överlevarna efter en naturkatastrof börjar sakta röra sig. Och så byggs det upp igen mot ett nytt klimax.

Uotinen har här i viss mån lyckats med det Lidberg inte riktigt klarat av – att ge orkestern en match. Men inte helt och hållet. Musiken är på samma gång verkets främsta styrka och dess största svaghet. Scenografiskt fungerar det, Mikki Kunttus ljussättning är ytterst effektfull och Erica Turunens kostymer passar perfekt i undergångsstämningen. Visionsmässigt är detta en maffig fullträff. Men genomförandet, framförallt när det gäller själva rörelsematerialet, når ändå inte riktigt hela vägen fram. Kanske är det Uotinens organiska, flödande, och snudd på slafsiga stil som gör att dansen emellanåt känns för svag och för tam för att nå upp till de bombastiska höjder dirigenten Timothy Henty för sin orkester till. Kanske är det ensemblen, med flera nytillskott och fyra vietnamesiska gästdansare, som ännu inte är riktigt samdansad. Kanske har man inte haft tillräckligt med tid att utveckla och repetera föreställningen. Någonting är det i alla fall som inte känns tillräckligt robust, och det gör att verket inte helt och hållet lyckas fylla ut det väldiga rum orkestern bygger upp.

I en annan musikalisk omgivning hade det måhända inte märkts på samma sätt, och kanske hade koreografin kunnat ta mer plats. Till Jonas Nydesjös briljanta symfonitolkning av Nightwish går emellertid detta ofärdiga och tama i dansen inte att dölja. Det är en storslagen föreställning, men kvällens dominant är utan tvivel Malmö symfoniorkester.

Föreställningen ges på Malmö Opera till och med 31 oktober.

Manne Granqvist

Fler Föreställningar

Annonser