Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Lördag 26 september 2020

Dansarnas liv levda i träningssalen

2009-10-12

Fakta:

Namn: Goldberg – The Brandstrup-Rojo project
Koreografi: Kim Brandstrup
Musik: Johann Sebastian Bach,
Ensemble: The Royal Ballet,
Plats: The Linbury Studio Royal Opera House i London
» http://www.roh.org.uk/

På Royal Opera House’s intima scen, The Linbury Studio, har Kim Brandstrup omsatt Johann Sebastian Bachs Goldberg Variationer, som den komponerande mästaren själv betitlade som Clavier-Übung (Klaver övning) till en inblick i dansarnas liv och kreativa process i träningssalen.

När den danske, men London-baserade koreograf Kim Brandstrup senast skapade en balett för The Royal Ballet, var det för den stora scenen på Covent Garden april 2008, där han kreerede Rushes – Fragments of a Lost Story inspirerad av Dostojevskijs tidiga utkast till Idioten till filmmusik av Prokofiev.
Rushes – Fragments of a Lost Story blev med sitt intensiva kärleksdrama och sina psykologiska kvaliteter en så stor succé (som också snart kommer tillbaka på kompaniets repertoar senare på innevarande säsong) att Royal Ballets allra mest bejublade och uttrycksfulla ballerina Tamara Rojo genast såg till att få till stånd ett vidare samarbete med Kim Brandstrup i ett intimare sammanhang på Royal Opera House’s lilla blackbox-scen, The Linbury Studio. Det är en något större och så mycket bättre uppbyggd version av Takkelloft-scenen på Operaen i Köpenhamn.

Valet av musik föll på Johann Sebastian Bachs Goldberg Variationer, som på det ursprungliga titelbladet från 1741 kallas för Clavier-Übung. Och till dessa musikaliska övningar, (ursprungligen komponerade för cembalo), som tar sin utgångspunkt i temat i den inledande arian efterföljd av 30 variationer, har Kim Bramstrup skapat ett liknande tema och variationer-universum för dansare som dag för dag möts upp i träningssalen. En koreografisk verkstad där dansarnas förmågor utmanas – psyke, fysik, expressiva inlevelseförmåga i ett rörelsematerial som hela tiden repeteras, men som samtidigt också förskjuts, förändrar sig och växter till – precis som livet självt.

På ytan ser det ut som om dansarna bara upprepar sina rörelser, gör variationer på kända mönster och vanor men sett med perspektiv träder en annan dimension fram. Och då blir en nästan osynlig rörelse synlig. Det är detta samspel mellan det snabba nära arbetet och den närapå omärkliga utvecklingen på längre sikt som Kim Brandstrup så eminent lyckas få till i sin nya balett, Goldberg – The Brandstrup-Rojo project, på Linbury Studio. Det är ett faktum att man känner in hur det skapade verkets många olika steg strukturer och tempi upprepar sig och ändå ändrar sig en aning och rör sig vidare mot något nytt på andra nivåer, allt medan man som publik bara sitter där som en fluga på väggen och – nej, inte bara som observatör. Man är också är medskapande i sin förståelse av det hela. Det är formidabelt.
Och för att omfatta hela livets sammansatta mångfald låter sig Kim Brandstrup inte bara begränsas till en slags dans, en slags rörelsematerial på scenen, nej, här dansas både klassisk balett på tåspets, modern dans på bara fötter och street dance i sneakers.
Den fysiska inramningen är träningssalen med bara glimtvisa infall av naturligt dagsljus från ett mycket högt placerat fönster, på samma sätt som från naturens skyar och trädkronor här blir involverade i avslutningens konstfulla bildinramningar.
Den musikaliska strukturen i Bachs Goldberg Variationer är indelad i sex arbetsdygn med nattliga pauser av stillhet eller ljud av regn- och åskväder från en fjärran värld utanför. Nattens ensamhet understryks dessutom dessutom till exempel av förbipasserade strålkastare från bilar, vars ljus glider långsamt genom en dunkla lokalen, eller av det odechrifferade skuggspel som avtecknar sig på väggen över den sovande ballerinan i träningssalen. Eller musikens och dansens matematik och geometri som redovisas genom lysande tal och skisser som hoppar in som lysande videoinslag på såväl fondväggen och golvet för att slutligen kulminera i en laserblå mobil tredimensionell ljusstruktur, ett flätverk av sammanhang, som vrids och vänds.

En efter en träder dansarna in i träningssalen. En slänger av sig sin tröja in under bänken vid fondväggen, en annan strechar sina ben på golvet vid flygeln, några småpratar tillsammans, småflörtar, medan andra bara sitter och väntar. I bakgrunden flimrar gårdagens dvd-inspelning av koreografin på tv, och dansarna samlas framför den och memorerar och markerar rörelserna med händerna. Emellanåt kommer ljudet från tv:n ibland från en i-pod. Vid sidan sitter en observatör (inspiratören/koreografen i den den nyutnämnda austaliensiska solodansaren Steven McRaes gestalt) intill pianisten och följer intensivt varje rörelse i rummet, som ett förbindelseled mellan dansen och musiken, som spelas med både virtuos skicklighet och vemodig melankoli på flygeln av pianisten av Philip Gammon.

Den emotionella hjärtpunkten är den uttrycksfulla ballerinan Tamara Rojo, som skickar ögonkast från en som blivit sviken i riktning mot sin partner, macho-mannen Thomas Whitehead, som med oklanderlig korrekthet stöttar hennes tåspetsbalanser och skickar henne högt upp i luften i roterande lyft men strax efter dansrutinen likgiltigt vänder henne ryggen, sätter på sig jackan och tar sig en cigarrett och försvinner ut ur hennes sfär.
Det är hjärtskärande att att se Tamara Rojos klassiska linjer störta omkull och förtvivlas ända ut i fingerspetsarna i takt med att hennes sorg växer till frustration för att slutligen explodera i ett vredesutbrott, där hennes egentliga olycka är förlusten av intimitet, lekfullhet och tillit till dansen. En lek och en dansglädje som hon ser utvecklas mellan alla andra dansere i träningssalen. De två snabbfotade barfotadansöserna, Clara Barbera och Laura Caldow virvlar över gulvet och ger sig hän i alla möjliga upptänkliga balanser i herrarnas hjälpsamma grepp, och de två charmerande lekkamraterna, Tommy Franzén och Riccardo Meneghini briljerar var och en med orädda luftturer rätt upp i luften och avlevererar judosparkar och hip hop-steg med sina ledlösa ben.

Men räddningen kommer in från sidan från Steven McRae, som ger sig ut på dansgolvet med mjuk skvalpande linjeföring, nästan jazziga Gene Kelly-vridningar på fötterna och glada piruetter, som roterar genom rummet med blixtens hastighet. Han väcker den slumrande ballerinan med sylfid-agtiga grepp i luften omkring Tamara Rojo för att fånga det där magiske, som de tillsammans kan greppa om de vågar sträcka sig efter det. Hon är hans musa! Eller så är det tvärt om, han är hennes inspiration. Det är i alla fall helt magiskt!

Majbrit Hjelmsbo

Fler Föreställningar

Annonser