Dubbelexponeringar

Eva Ingemarssons koreografier brukar alltid efterlämna starka bilder hos mig. Kanske inte så konstigt, eftersom koreografen under flera år laborerat med mötet mellan dans och olika visuella konstformer. Men de bilder jag menar är något särskilt, kanske handlar det mer om ögonblick där hela föreställningens essen koncentreras och minnet fryses till en bild.
Vad bär jag nu med mig från Defensa – Tesoro II, Eva Ingemarsson nya föreställning på Atalante? Faktiskt svårt att säga. Den här gången bygger Ingemarsson ut sina dubbelexponeringar till ett verk med så många variabler att jag får svårt att fästa blicken.

Den dimmiga kvadraten – som är en filmad kub – går igen från Tesoro. Nu är den tredubblad, med en dansare inkrupen i varje. På scenen finns även tre, öppna kuber i en sammanbygg trappformation. Lägg till tre manshöga, kusligt ansiktslösa dockor (skapade av Karin Jatta) och en ljusdesign som spelar med skuggor i spännande formationer. Sist men inte minst dansarna Siri Persson, Frida Moberg och Jerry Pedersen – alla tre nya angenäma bekantskaper, Eva Ingemarsson har hållit audition.
Det blir mycket som ska integreras. Defensa kretsar kring individens försvar. Integritet, instängdhet, utestängande, isolering. Hur starka barriärer behöver vi mot omvärlden? Dansarna – i filmad och levande version – och dockorna berör mest i de riktigt stillsamma sekvenserna, med finstilta, utmejslade rörelser. Motsatsen, de plötsliga fysiska utbrotten, fungerar också. Men i mellanregistret blir det lätt konturlöst. Där finns också texter som dansarna inte riktigt förmår bära fram, inte i nivå med dansen. Då går det ibland på tomgång, trots den genialt sammansatta musiken av Magnus Bergström, Niklas Rydén, Daniel Rozenhall, Asa Chang.
Min sinnebild för Defensa – Tesoro II blir nog Siri Persson, vackert utsträckt i linje med sin kub, men inte instängd, utan utanpå, ovanpå.

Spelas t o m 15/10

Texten är tidigare publicerad i Göteborgs-Posten 24 september 2009

Lis Hellström Svenningson