Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Fredag 30 oktober 2020

Balletten sjunger

2009-10-05

Fakta:

Namn: West Side Story Suite, Dances at a Gathering
Koreografi: Jerome Robbins
Musik: Bernstein Chopin
Ensemble: Den Kongelige Ballet og DR Big Band
Plats: Operaen, Store Scene, Köpenhamn
» http://www.kglteater.dk

Danserna i Den Kongelige Ballet nöjer sig inte med att dansa, utan sjunger
också i Jerome Robbins West Side Story Suite, Leonard Bernsteins moderna
version av Romeo och Julia. Men det är bara en svit, så historien utvecklas
aldrig, oberoende av hur högt tempot är och hur färgrikt det än är. West
Side Story Suite förefaller ganska bedagad och det är svårt att förstå
varför en sådan anhopning av kitch, kan tyckas vara angeläget för en modern
publik. I programmet hävdas att West Side Story Suite är rykande aktuell på
grund av den gängkriminalitet som idag utvecklas i Danmark, i synnerhet på
Nørrebro, men hur en trivial show kan jämföras med ett allvarligt
samhälleligt problem är obegripligt. Det är alldeles för lättköpt.
Det korta
stycket har knappt börjat förrän en man ligger knivhuggen till döds på
scenen, men detta berör inte alls. Vi i publiken har inte blivit bekanta med
honom, hans historia eller hans vänner eller alla de andra som skrikande hastar över scenen i den ytterst
showartade koreografin.
Man blir aldrig gripen av historien däremot blir
man trött på det ytliga tramset. West Side Story Suite är som en
midddagsshow utan middag.
Mer substans finns lyckligtvis i Dances at a Gathering från 1969, även om
det kan förefalla lite för långt och enformigt, särskilt för att
ackompanjemanget uteslutande består av en rad pianostycken av Chopin. Men
koreografien med de tio dansarna i färgglada kostymer saknade ingenting. Det
finns ingen direkt handling i Dances at a Gathering, men i en rad tablåer
skissas det små möten mellan två eller flera kurtiserande karaktärer. Med
hela kaskader av danssteg skissar Jerome Robbins upp en rad stämningar som
åskådaren själv kan fantisera vidare på. Över den stora scenen går fötterna
blixtsnabbt så vrids tåspetsskorna långsamt runt likt skruvar som borras
ner i scenen. Även när dansaren står blickstilla och bara långsamt rör
huvudet, anas ett fragment av en historia. Det är minimalistiskt på sitt
eget storslagna sätt. Men det är också en mer actionpräglad dans i Dances at
a Gathering, som när damerna elegant kastas från famn till famn, eller när
Thomas Lund likt en surrande insekt susar runt på scenen och snurrar runt i
perfekta piruetter. Men bland verkets tio dansare är det den unge
kårdansaren Alban Lendorf, som tilldrar sig mycket av uppmärksamheten. Genom
sin blotta närvaro på scenen, utstrålar han en närvarokänsla och en pondus
som är så viktig när det inte finns något att gömma sig bakom på den
gapande tomma scenen. Han intar den med en naturlig auktoritet utan att
verka arrogant. Men det är också härligt att se att Caroline Cavallo är
tillbaka på scenen efter en längre tids frånvaro. Kokett håller hon huvudet
på sned och skickar skälmska blickar till sina manliga partners, som hastar
förbi henne likt stressade tjänstemän. Ännu en skiss, som publiken kan dikta
videre på och kanske dra paralleller till sina egna liv. Trots att det är så
abstrakt är Dances at a Gathering ett mycket mer aktuellt och angeläget verk
än det teatrala verket West Side Story Suite.

Torben Kastrup

Fler Föreställningar

Annonser