Fantastisk Giselle

Aurélie Dupont och Nicolas le Riche, den gyllene duon bland Parisoperans stjärnor inledde i september säsongen vid Parisoperan med Giselle. En balett som ursprungligen skapades 1841 vid Operan eller snarare Académie Royale de Musique som det då hette när verket dansades av ballerinan Carlotta Grisi, denna slags ”Hamlet bland baletter” fick ett något mindre tragiskt slut. Bathilde och prinsen försonades och levde förmodligen “lyckliga i alla sina dagar”. Många olika versioner har dansats på den parisiska scenen. (Fokins version för Ballets Russes 1910, Lifar’s egen 1941, Alicia Alonsos 1972….) Det är versionen från 1991 som ingår i den aktuella repertoaren. Den skapades till balettens 150-års jubileum av Patrice Bart och Eugène Polyakov, direkt inspirerade av Coralli, Perrot och Petipa.

Den extremt tekniskt skickliga Aurélie Dupont var fantastiskt omedelbar i första akten och gjorde balettmimiken med ett starkt drag av naturalism. Le Riches prins var charmigt lättsam och skojsam över den vidskepliga flickan så som hon framstår i den scen där hon blir kär i honom.
Den spännande andra akten med allt från bekymmerfri lekfullhet paret emellan till skuld och förlust mot slutet är gripande.
Som vanligt var det dansaren Emmanuel Thibault som stal showen och fick starka applåder under bonde pas de deuxet. Den vita akten bestod av ren estetisk precision, utsökt dansat med drömmande arabesquer av Dupont.
Myrthas (Marie-Agnès Gillot) kompromisslösa maktutövning över vilierna ingav en känsla av både fruktan och fara som gav verket en ovanligt stark dramatisk intensitet. Visserligen klarar sig kanske Hilarion, men utan tvekan är det i denna version känslan av tragedi som dominerar.

Simona Gouchan