Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Måndag 21 september 2020

Vår tids sorgedanser

2009-09-23

Fakta:

Namn: In memoriam
Koreografi: Johan Inger, Stijn Celis, Cristina Caprioli
Plats: Göteborgsoperan
» http://www.opera.se

Dansens minne sitter i kroppen. Trots alla notationssystem och all teknisk utveckling som givit oss möjlighet att spara rörelser på film och i datorer är det dansarnas egna kroppar som är all koreografis främsta minnesbank. Det kroppen en gång erfarit bär den med sig.
Så är det egentligen för oss alla. Tänk bara på hur vi säger ”jag minns precis hur det kändes” eller ”jag ryser vid minnet”. Upplevelser ger fysiska avtryck. I danskonsten handlar det om att förhöja och förädla dem.
Göteborgsoperans In memoriam har alltså goda förutsättningar att skapa delaktighet scen – salong. Som begrepp siktar in memoriam inte på vilka minnen som helst, utan på dem vi inte kan undvika; de som handlar om död, sorg, förlust. Det obönhörliga i att vi tvingas lämna varandra. Hur tar sådana minnen sig uttryck i dans? Och vad händer när de aktualiseras?
Balettchefen Johannes Öhman har bjudit in tre heta koreografer, Cristina Caprioli, Stijn Celis och Johans Inger. Caprioli och Celis har skapat nytt, direkt för Göteborgsbaletten och det var den ursprungliga tanken. Något hände på vägen och Johans Ingers Empty house, från år 2002, lades till. Det var ett bra val.
Ingers stycke har en chockartad start. Desperata stråkar skär gällt genom rummet. Volymen får håret att resa sig, mer än en i salongen håller för öronen. En ensam dansare (Anandi Vinken) famnar tomhet i ett hörn av den nakna scenen. En annan (Patrick Migas) cirklar runt henne. Medan de ungerska stråkarna skaver vidare fyller Inger på med flera dansare. Med längtande armar jagar de runt och försöker att nå ifatt något bortom tomheten. Mylla Eks kostymer markerar ödslighetens utbytbara karaktär, män i kjol, kvinnor i väst. De tio dansarna är alla njutbart integrerade, Ingers koreografi passar Göteborgsbaletten väl. Två textila väggar bryter vackert av mot Erik Berglunds mjuka skymningsljus och avskärmar individerna ytterligare. Så nära och ändå så långt borta.
I Stijn Celis Your passion is pure joy to me byts kvällens genomgående gråskala mot Berglunds öppet flödande ljus. Dansarnas tröjor och byxor är glada färgklickar. En och en kommer de in, Ellah Nagli först. Hon sätter standarden. Strongt och säkert. Ytterligare sex dansare följer i samma anda.
Alla rörelser är korta fragment, isolerade från varandra precis som människorna. I böjningen mot jorden skvallrar ryggen om sorgsen uppgivenhet.
Stijn Celis minneskoreografi är inspirerad av Nick Caves musik och för ovanlighetens skull ackompanjeras operabaletten av låtar med text. Som det proffs han är undviker Celis förstås att illustrera texterna, dansen står stadigt på egna ben. Men låtarna ger stycket en ung karaktär, det är som om koreografen renodlat och förhöjt individuella uttryck hämtade från klubbdansgolvet.
All oförlöst längtan har en kontrapunkt i piruetten där Paul Pui Wo Lee – hans dans lyser i kapp med den gula t-tröjan! – sammansmälter med Ellah Nagli. Omfamningen blir ett minne som sätter sig i hjärteroten.
Cristina Capriolis debut på Göteborgsoperans stora scen följer den väg balettchefen Johannes Öhmans programval stakar ut. De bästa svenska koreograferna ska naturligtvis arbeta här.
Slope heter hennes verk. Det sluttande planet är en av många omskrivningar av livets ändlighet. Här är det också en konkret, preparerad yta i scenens centrum.
Ingen kan som Jens Zethzman lysa mörker. Han skapar en gråzon kring åtta varelser i enkla, vita skjortor. Till alva notos obönhörliga brummande fyller de sin tid med exakta rörelser. Slope filtrerar fram existentiella kvaliteter, inte minst ur den klassiska balettens övningar. Ett stilsäkert upprepat flöde av linjer och lagar som till slut fräter bort individen och bara lämnar tecknet kvar. Få vågar, eller orkar vara så precisa som Cristina Caprioli. Här håller hon på för länge, till utmattningens gräns. Men innan dess fångar mitt minne särskilt Therese Fredriksson och Micol Mantini i en vriden duett. Och Dan Langeborg i ett koncentrerat solo.
In memoriam kan tyckas långt från säsongens inledning, Dansgala, två kvällars livsbejakande fyrverkeri med internationell dans av högsta kvalitet i omväxlande stilar. En succé som också visade att Göteborg har en stor danspublik.
Det här nya programmet blir knappast en kioskvältare, men det råder ingen motsättning.
Göteborgsoperans balett gör precis vad den är bra på, plöjer vidare i den moderna fåra den hör hemma. Mer kommer, trägen vinner. På´t igen!

Texten är tidigare publicerad i Göteborgs-Posten 21 september 2009.

Lis Hellström Sveningson

Fler Föreställningar

Annonser