Fest, färger och fantastiska dansare

Det var en ganska speciell gäst som Tivolis direktör Lars Liebst, kunde välkomna upp på scenen tisdagen den 15 september innan dansen började med Alvin Ailey American Dance Theatre. Men anledning av 50-årsjubileumsturnén hade den före detta dansstjärnan Donna Wood, som medverkade i kompaniets allra första gästspel på Tivoli under 80-talet, kommit till Köpenhamn och hållit ett hyllningstal för både kompaniet och dess grundare, Alvin Ailey.
Höjdpunkten på det koreografiskt blandade öppningsprogrammet av kompaniets tolfte gästspel på Tivoli blev Aileys egna och odödliga mästerverk Revelations från 1960 koreograferat till spirituals. Även om vi har sett Revelations ganska många gånger tidigare är verket fortfarande sprudlande fräscht och dansat överraskande kraftfullt. Mitt i den fysiska energiexplosionen inrymmer ändå dansen en mångfald känslor och facetter på livet med andliga och själsliga djup.
Detsamma går inte att säga om Mauro Bigonzettis färgstrålande och lite showartade Festa Barocca koreograferat med anledning av 50-års jubileet. Här är vi helt och hållet i feststämning, där den sköna, uttrycksfulla och på samma gång kraftfulla och graciösa Hope Boykin närapå likt en trollkvinna styr festslagets gång mellan deltagarna. Det der väldigt flott ut när alla de 29 dansarna är på scenen samtidigt, där såväl män som kvinnor bär stora glänsande barockskört som böljar i varierad färgprakt. Men gestiken till Händels barockmusik är lite för överdriven. I gengäld finns fina solon och duetter där de enormt flexibla och sensuella dansarna med sina utsökta rörelsekvaliteter framträder i den något ojämna koreografin.
Efter pausen öppnar programmet med Robert Battles bara några få minuter långa pas de deux Unfold från 2005, koreograferad till Charpentiers vackra Depuis le jour. Ett intensivt, men märkligt abrupt abrupt inslag, suveränt framfört av Linda Celeste Sims och Clifton Brown.
Om det inledande programmet, som verkligen visar på spännvidden mellan tradition och förnyelse, kan man säga att det främst är Aileys egna koreografier och de härliga dansarna vars energi når långt över scenkanten som vinner priset.

Vibeke Wern