Vandekeybus försöker förnya sig

Allt börjar i mörker, precis som titeln nieuwZwart (nytt svart)
antyder i vad som är Vandekeybus senaste verk. Med nytt mörker, nya
grymheter, nya våldsamma kast och helt nya dansare försöker Vandekeybus
förnya sig. Resultatet är inte helt igenom övertygande.
Koreografin är lika knapphändig som ljuset, dansarna verkar redan
helt införstådda med Vandekeybus krävande dansvokabulär där grymheterna
förvandlar dem till vilda otäcka väsen som griper tag i varandra, biter
sig fast som om de vore vilda djur som på alla vis försöker befria sig
från den värld de lever i men utan att lyckas.
Den yttre formen är närmast klassisk: två parallella väggar som de
stöter ihop med tills ett fyrverkeri bryter ut – som när det väl tänts
aldrig verkar upphöra. Musikerna – som sitter på en estrad ovan scenen
– anger takten samtidigt som de förstärker rumsupplevelsen. Det är
skeenden på olika plan där kontrasten mellan de olika klangerna, från
slagverk till gitarr och elorgel och dans bidrar till att skapa en
imaginär värld. I högsta registret verkar musikerna dela dansarnas öde
För att i sista scenen komma ned och spela mitt bland dansarna . Inte
bara scengolvet förvandlas till resonansbotten för slagverkaren utan
också dansarnas kroppar. Det gäller att se musiken samtidigt som man
lyssnar till dansen. En fras på sex à sju toner, eller bara ett motiv
– eller en figur på två eller tre toner som musikern upprepar så
envetet att det etsar sig in i vårt medvetande medan dansarna verkar ha
ingått förening med musiken. Det är en av föreställningens höjdpunkter.
Redan i första scenen verkar apoteosen nära förestående. Samtliga dansare är
nakna och rör sig som om de vore borttappade väsen från någon annan
planet. En offerritual? Jättelika förgyllda pappersark frasar till när
dansarna vecklar in sig i dem som snart täcker hela scenen.
Ögonblicket efter störtar de som jättelika eldflammor rakt emot
väggarna för att sekunderna efteråt dyka fram som förvandlade till nya
väsen beredda att ge sig in i nya möten. Det är kroppar som möts, stöts
och blöts i all oändligt, en slags eldstrid som aldrig verkar upphöra
och som publiken i andlös tystnad följer in i minsta detalj. En ritual
som avslutas med de förgyllda pappersarken samlade i fonden, under
vilka dansarna försvinner till tonerna från ett extra starkt
crescendo.
Men varför Vandekeybus valt att låta en dansare/aktör hela
föreställningen igenom recitera en slags poem, dessutom på engelska som
de flesta antingen inte förstod eller orkade hänga med i, var
olyckligt. Han använder sig ju ofta av denna form av narrationer i sina
föreställningar, för att förstärka den dramaturgiska effekten. Ett
evigt babbel som irriterar mer än det tillför föreställningen något
väsentligt.
De flamländska koreograferna trampar vidare med sina grymheter,
försänker hela vår värld i ett ogenomträngligt mörker, som om inget
hopp finns någonstans. Människans djuriskhet, förmågan att uthärda allt
blir till en slags besatthet som ingen lyckas undkomma, ett slags
noll-punktstillstånd där allt kan hända. Publiken är trogen och
applådtaken är alltid höjdare så varför inte gå på i samma anda. Med
andra ord, det säljer. Kanske för att vi vill bli påminda om allt vi
känner inom oss utan att våga ge utlopp för?
Inte utan att man tänker på de belgiska böndernas välplanerade
aktion – en slags koreografiskt laddad föreställning avsedd för hela
Europas TV-publik – där de i jämna rader med sina traktorer kör runt
och låter fyra miljoner liter mjölk flöda ut över jorden. Runt omkring
står det fullt av människor som man ser hur tårarna rinner på. Ovan
deras huvuden hänger militärernas helikoptrar som men sina envetet
burrande ljud försöker upprätthålla ordningen.Hur känna delaktighet i
all denna förnedring? I slutändan en slags offerritual som vi alla blir
delaktiga i.

Ann Jonsson