När mörkret tränger sig på.

Längst fram på scenen står en stor svart låda. Ur denna sticker
svarta spjut ut. Upp ur lådan dyker plötsligt ett svartklätt
spindelliknande väsen som med sina kusliga cyklopliknande ögon stirrar
ut på oss. I fonden kan vi samtidigt på en bildskärm följa hur en
puppa sprattlar sig lös från sitt frasande och otympliga näste.
Nicole Mossoux som är mästare i förvandlingskonst, förtrollar oss som
vanligt med sitt poetiskt raffinerade marionettspel där naturen ges
mänsklig gestalt genom en mängd små överblivna föremål, diverse trasor
och annat som hon verkar ha plockat fram i samband med någon
vindsstädning.
Varje minsta föremål har ju sin egen själ. Ingen vill väl göra sig
av med nallen eller tygstycket som man släpade runt med i sin barndom.
De ligger där i lådan och påminner samtidigt som de får oss att känna
hur stark den psykologiska räckvidden är.
Trasdockan blir en dansare i tyll och tåspets för att sekunderna
efteråt förvandlas till något helt annat. Drömmen går i kras, allt
faller samman men dyker ur lådan upp sekunderna efteråt i helt annan
skepnad. Allt är svart som under nattens mörkaste timmar då allt dansar
oss förbi, får vår fantasi att leva upp. Ur nattens mörker hämtar vi
näring till vår överlevnad verkar hon säga.
Med hjälp av sina händer och fingrar lyckas hon inte bara få oss
att tränga in i vårt innersta utan också visa hur lite som egentligen
behövs för att scenkonsten skall kännas angelägen.
En ljuvligt vacker musik – live – ackompanjerade hela denna starka
visuella och poetiska betraktelse. Ljud som knappast hörs, liksom bara
förnims. Kanske var allt bara en förnimmelse av något långtbortom
ifrån? Verkets intrigerande titel: Kefar Nahum syftade förstås på vårt
eget Kafarnarum.
Mythobarbital , kallar aftonens nästa kompani Abattoir ferme ( Stängt Slakteri ) sin föreställning. Här slaktas alla våra
myter, allt i en salig blandning, tack och lov inte utan ironi.
Visuell teater kallar man det. Också här är allt svart. Becksvart så
när som på en ensam glödlampa som mest hänger där och irriterar oss. Att vi är en del av katastrofen kan ingen ta miste på.
På scenen finns tre personer – en machokille och två tjejer. Första
scenen utspelar sig i och kring en nedsliten TV-soffa. Bredvid står en
mängd snabbköpsvagnar fullastade med allt från mjöl till kaffe, socker,
papper, ölburkar… som ingen verkar ha tid att plocka upp.

Cigaretterna avlöser varandra. Tändaren verkar inta den centrala rollen
och det är killen som med sin flärdfulla gest ser till att cigaretterna
ständigt hålls vid liv. Kommunikationen dem emellan är för övrigt obefintlig. Endast cigaretterna tycks förena dem. Resten är
konsumtionsartiklar i överflöd som i all sin banalitet ytterligare
förlöjligas genom att slängas runt överallt. Är de drogade eller är det
vi själva som är drogade av allt överflöd? Men
inte ens det räcker för att han skall ta någon större notis om henne. I
stället lägger han henne på soffan som nu hamnat i fonden där hon och
den andra tjejen verkar ha förvandlats till prostituerade, som ingen
heller verkar bry sig om. Den mänskliga distansen är total.
Sekunderna efteråt rycks hon därifrån för att hamna på golvet där
killen börjar massera in hela hennes kropp med blå vindruvor tills
saften sprutar som blod. Det sprutar ut över scenen och performerna som totalt
smörjs in. Rörelserna avstannar för att sekunderna efteråt fortsätta,
som om allt vore en hallucination, inga röster hörs. Det eviga mörkret
och den mjukladdade musiken lägger sig som ett töcken över oss alla.

Någon i publiken försöker komma ut men finner inte vägen ut ur mörkret.
Kaoset tycks nära när plötsligt en serie duschar börjar spy ut vatten
över hela scenen. Som en befrielse, ett andrum i misären. Alla som vill
duscha med performerna är välkomna men ingen anmäler sig. Slakteriet är
över för denna gång.
Kompaniet, hemmahörande i den flamländska staden Mecheln firar sitt
10-årsjubileum i år med en tretimmarlång performance på KaaitheaterChaostriologie
där apoteosen sägs kännas ännu närmare. Som mästare på
perversiteter har de starka beröringspunkter med andra flamländska
scenkonstnärer som Fabre, Van de Keybus, Peeping Tom. Det är politisk
scenkonst som tränger långt in, ställer alla våra inmatade koncept i
nya sammanhang samtidigt som det är estetiska mästerverk i sig som länge
lever kvar på våra näthinnor. Hur länge orkar de hålla på? Så länge
publiken håller ut förstås. Ironi och perversitet i kombination gör att
de inte känns alltför avlägsna äldre tiders surrealistkonstnärer som
Breton men också Brecht.

Ann Jonsson