Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Söndag 20 september 2020

Ljud i tystnaden

2009-09-08

Fakta:

Namn: The Song
Koreografi: Anne Teresa De Keersmaeker
Ensemble: Rosas
Plats: Théâtre de la Ville, Paris
» http://www.rosas.be/

Ljud , ljus och rörelse: Scenkonsten är uppspaltad i sina fundamentala beståndsdelar i Anne Teresa De Keersmaekers nya verk The Song som hade premiär i juni på Théâtre de la Ville i juni.
Även om Anne Teresa De Keersmaeker håller sig till den minimalism som länge varit hennes kännetecken är det ingen tvekan om att hon utforskar nya territorier med sitt verk The Song.
För en koreograf som gjort sig känd för att fokusera på relationen mellan musik och dans och har gjort koreografi till verk av kompositörer som Monteverdi, Bartók, Miles Davis eller Steve Reich, är valet att skapa ett verk nästan helt och hållet i tystnad en nyutgångspunkt.
Den belgiska koreografen visar emellertid på att om man inte har musik, så har man fortfarande ljud att förhålla sig till och det är just förhållandet mellan ljud och rörelse som står i fokus i The Song.
Vad är det som driver rörelsen när den står för sig själv?
Vid föreställningens start när en grupp dansare springer runt hörs tydligt ljudet av deras skosulor mot golvet. Gradvis försvinner detta och ersätts av ljud skapade av ljudkonstnären Céline Bernard som artificiellt ljudsätter rörelserna. När en dansare som är barfota på ena foten rör sig över scenen återskapar ljudkonstnären (eller Foley artisten) ljudet av hans steg med sin ena sko. När en annan dansare ansluter, spiller hon ut vätska på golvet och återskapar illusoriskt ljudet av gummisulor mot golvet. Hela föreställningen igenom är det hennes ljudkonst som illustrerar rörelserna, och betonar dem så till den grad att man till slut tycker sig hör hur kropparna sträcks ut eller böjer ihop sig.
Vid fyra tillfällen bryts tystnaden av musik från the Beatles Vita album. En dansare börjar sjunga Blackbird; en annan greppar sin gitarr och sjunger While my guitar gently weeps.
När den enda medverkande kvinnliga dansaren Eleanor Bauer dansar ett solo samtidigt som hon sjunger Rocky Racoon blir det fullständigt magiskt. Det stor i skarp kontrast till det plötsliga utbrottet av den inspelade versionen av låten Helter Skelter som förändrar hela dynamiken och förenar musiken och dansen för en kort stund.
Det hela slutar med ett tjut; ”Jag har skadat fötterna.” som för att ställa dansarens kropp och dess sårbarhet i fokus.
Inte utan överraskning är scenografin till att börja med väldigt sparsmakad. Ett enormt stycke metallfolie svävar över den vita kvadratiska scenen. Anne Teresa De Keersmaekers samarbete med ljusdesignern Ann Veronica Janssens och scenografen Michel François blir till ett poetiskt spel mellan ljus och skugga. Vid vissa tillfällen, exempelvis när metallfolien långsamt faller till marken likt en skimrande ridå, eller när en ljusstråle rör sig över scenen in bland publiken blir The Song formligen till en konstinstallation.
Det är ett utmanande verk, till stor framfört i tystnad och stundtals i totalt mörker som för att utmana publiken som ställer estetiska och existentiella frågor. I programmet hänvisas till ”En värld som utvecklas hals över huvud i en allt snabbare takt , och accelererar till den grad att det verkar oundvikligt att allt till slut ska gå över styr.” Det finns inget berättande element. Somliga korta stycken bryter in i koreografin som om de vore happenings. En man ligger på golvet och släpas över scenen med ett rep; den unge Michael Marklund (en svensk dansare som är ny i Rosas) visar upp en blå högklackad sko; en dansare gestikulerar vilt mot publiken, men inget hörs. Två timmars radikalt experimenterande scenkonst av det här slaget kan vara prövande för somliga, men de 10 dansarna är utsökta och upprätthåller spänningen, antingen de springer i grupp likt en flock fåglar eller gör sneda piruetter där tyngdlagen tycks upphävd eller när de genom upprepade sekvenser ifrågasätter koreografins principer, görs det enormt övertygande genom hela verket. Även när de befinner sig vid sidan av scenen följer de rörelserna, som om de för sig själva analyserar delarna för att upptäcka nya möjligheter.

Simona Gouchan

Fler Föreställningar

Annonser