Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Lördag 26 september 2020

Händel håller hov

2009-08-28

Fakta:

Namn: Moving Händel
Koreografi: Heike Hennig
Musik: Georg Friedrich Händel
Ensemble: Sopran: Gesine Nowakowski
Plats: Hofteatret i København
» http://www.teatermuseet.dk

Gerbera-blommor kastas ut från scenen mot parkett. En inledande hövlighetsgest från konstnärerna till publiken, Olika sätt att vara hövlig på, och sätt att hälsa på varandra och annan mellanmänsklig kommunikation utgör mycket av handlingen i operabaletten Moving Händel. Exempelvis när de två dansarna i ett pas de deux närmast illustrerar utvecklingen från barockens ärevördiga handkyss till den nutida kindpussen, som är så flyktig att den närmast blir en kyss i luften för att därefter helt stelna till en helt mekanisk liten huvudrörelse. Från de gamla hovliga, men också tidskrävande sätten att hälsa till nutida ignorans på befolkade platser, där en stämma i en högtalaranläggning dirigerar dansarna och musikerna runt enligt larviga instruktioner.
Att kyssa på hand eller en fot är kanske inte så löjligt i jämförelse med det ytliga som vi stressar runt och företar oss i vardagen. Moving Händel handlar altså inte om olycklig kärlek, som annars så ofta är tematiken i klassiska operor det handlar snarare om den kommunikation, eller kanske snarare bristen på kommunikation dagligdags mellan moderna människor.
Trots en spännande sammanställning och kontrasterna mellan 1700-talet och nutiden är Moving Händel en ganska ojämn föreställning. Det skulle gärna kunna ha varit fler barocka inslag – altså barock i ordets groteska och absurda mening. Som exempelvis när en dansare står i en duschkabin och när soprane plötsligt sticker in huvudet och sjunger för att därefter brygga sig en espresso. Sen borde man kanske ha använt lite mer resurser på kostymerna både till dansare och musiker. Det liknar helt enkelt något från HM en dålig dag. Georg Friedrich Händel hade förtjänat en bättre skrud. En festskrud.
Föreställningens höjdpunkt är när sopranen Gesine Nowakowski sjunger Händels vackra arior, som verkar att passa henne väl, i alla fall lyckas hon framföra dem både liggande och hängande över en dansare och buren av en skog av händer. På hennes repertoar fanns också den överjordiskt vackra arian Lascia ch’io pianga från operan Rinaldo, som Lars von Trier mycket effektfullt använder i sin prolog och epilog i filmen Antichrist, och som kan få en sten att gråta. Det är barock kommunikation som fortfarande kan förstås och ge oss starka intryck.

Torben Kastrup

Fler Föreställningar

Annonser