Staden som rum för sinnliga upplevelser

    KIT (Köpenhamns Internationella teater ) är ett barn av 70- och 80- talens kulturströmningar. Att dessa lever vidare, och det med all styrka, kan man inte ta miste på när man vandrar runt i de olika Metropolis-projekten, som är KIT ´s senaste satsning.
Detta projekt startades förra året och kommer att pågå varje sommar fram t.o.m. 2017.
   På den tiden var det mindre tal om scenografi och scenkonst och mera om iscensättning av rummet, sk. site specific-teater. Och så är det också nu. En uppgörelse med idéen om privat och offentligt och om att konsten bäst ses i konstens egna rum. Allt det låg ju i tiden. Då liksom nu. Alla försöker ju var och en på sitt sätt erövra gaturummet utan någon specifik anknytning till en teater eller scenuppbyggnad.
Det väsentliga är att publiken känner sig direkt medagerande och det gjorde man inte minst i den stora mängd stadsvandringar som satte fokus på olika lite bortglömda platser, ofta med starka historiska förankringar.
    Men det visades också rena föreställningar som exempelvis  en Ubåtsbalett med dansare, musiker och installationskonstnärer som lyste upp hela hamnen med eld och musik under några sena kvällstimmar. Gratis till tiotusentals åskådares glädje. För visst är staden en gratis skådeplats där vi alla möts och tillsammans skapar den.

    Men in i teatern kom vi också. I Köpenhamns nya teater kallad Republique. En plats öppen för experiment, sedd som en motpol till Det Kongelige teater med sin traditionella repertoar.
City Puzzle, den världsberömde teatermannen Enrico Vargas bidrag till KIT´s Metropolisprojekt som hade premiär i teater Republique, började allt med dofter. Exotiska, förförande sådana. Som om de kom från Orienten.
    Förväntansfulla fördes vi sedan vidare in i ett bäcksvart rum där en slags sinnenas vandring tog sin början. Första tablån var ett pusselspel av Köpenhamn som först monterades upp framför oss innan det plockades ned igen för att vi själva själva skulle sätta det samman igen. Tveklöst blev alla lyckliga av att få pussla samman sin stad. ”Där är søerna, havnen, kanalen”, hörde man innan några hjälpsamma personer vänligt föste oss vidare in i det allestädes mörka rummet. Denna tablå var egentligen den enda som konkret fick oss att känna oss i Köpenhamn. Resten kunde lika väl utspela sig i vilken annan större stad som helst på jordklotet.
    En slags förtrollande andäktighet sänker sig över rummet när vi  kommer till nästa anhalt. Ett rum hos en nordafrikansk väverska som ger var och en av oss en livstråd att bära med sig på vägen. Liksom hon väver samman lidande, liv, glädje och sorg är det upp till oss själva att försöka förstå varför det är just den tråden och inte en annan som utgör grunden för vår levnad. Den som inte lyckas finna ut detta kommer aldrig att få veta vad han söker efter. Sen svävar vi vidare – först skådespelarna, sedan publiken med svarta bindlar för ögonen, ledda av de hjälpsamma skådespelarna som pysslar om oss och viskar en massa i öronen. Bitar av stadens historia men också egna personliga berättelser.

    När de äntligen plockar bort våra bindlar står vi mitt i ett hav av kulörta lampor och girlander med en slags karnevalsorkester mittframför oss som sakta närmar sig oss för att i sista minuten avlösas av en slags vandrande cirkusentrée – eller möjligen var det ett förhänge från ett nordafrikanskt tält. Här leds vi nu in för att sekunderna efter blandas med vitklädda danserskor med orientalisk charm. Orkestern stämmer upp och det blir dans. Alla bjuds upp och förses också med en dryck.
   Efter denna kavalkad av sinnesintryck dyker plötslig en slags jättelik spindelvävsbyggnad upp ur mörkret. Här ombeds vi fästa våra trådar som vi saktmodigt burit med oss, för att vi skall bli en del av stadens historia. I den sista tablån får vi papper och penna för att skriva vidare på vår egen historia.
Runt omkring står packar av kartonger färdiga att sändas iväg, men som på något sätt verkar ha glömts bort. Kartonger fyllda av etiketter som verkar har legat där i all evighet.
    Den andäktiga roingivande stämningen förstärker förvisso den dramaturgiska intensiteten men samtidigt kan man tycka att den förlänger föreställningen i onödan. Kanske är det vår snabba livstakt som gör att vi har svårt att stanna upp och tänka om och som fick en att tycka att allt gick för sakta?
Stanna upp och tänk till, det är värt besväret.  Det  är i alla fall scenkonst  som man inte glömmer på lång tid. Inte minst de ljuvliga exotiska dofterna förföljde mig resten av kvällen.

Ann Jonsson