Hyllning till Ballets Russes

John Neumeier firar i Hamburg 100-årsminnet av Djagilevs legendariska balletkompani, Les Ballets Russes, som revolutionerade dansen som konstart och gjorde den modern.
;Runtom i världen firar man i år med dans och utställiningar 100-årsminnet av Sergej Djagilevs legendariska turnékompani, Les Ballets Russes, som för första gången dansade över scenen på Théâtre du Châtelet i Paris den 18 maj 1909.
Paris blev taget med storm! Publiken blev överförtjust över kompaniets erotiske sensualism, exotiska orientalism och påtagliga maskulina kraft i verken skapade av balettreformatoren Michail Fokin, som under den första säsongen bland annat stod för baletterna Pavillon d’Armide, Les Sylphides, Cleopatra, Sheherazade, Eldfågeln, Petrusjka och Le Spectre de la Rose.
På scenen stod stjärnedansare som Anna Pavlova, Tamara Karsavina och inte minst Vaslav Nijinskij. Han, som ett par år senare skulle revolutionera balletten med sina radikala formexperiment, först i den erotisk parfymerade reliefballeten L’Après-midi d¹un Faune och därefter i den barbariskt fotstampande offerballeten Le Sacre du Printemps, där hela den klassiska ballets estetik bröts ner, och dansarna trampade runt i cirklar med böjda knän och inåtvända fötter i balettskor som skulle likna de ryska traditionella flätade näverskor.
Skandalen var ett faktum och Djagilev väldigt nöjd. Även om Nijinskijs Sacre bara uppfördes ett fåtal gånger, är verket otvivelaktigt en baletthistorisk milstolpe.
Ballets Russes existerade i 20 år fram till den dynamiska impresarion Sergej Djagilevs död i 1929. Djagilev var den drivande kraft som fick samtidens bästa kompositörer och konstnärer att samarbeta inom baletten kring skapelsen av ett allkonstverk, som hela tiden utvecklades och tog sig nya vägar. Kompositörer som Prokofjev, Stravinskij, Rimskij-Korsakov, Tjerepin, Ravel, Debussy, Milhaud och Poulenc skrev balettmusik till Ballets Russes, och konstnärer som Bakst, Benois, Roerich, Gontjarova, Braque, De Chirico, Picasso, Matisse, Derain, Ernst och Miro har skapat scenografi och kostymer till balletter av kompaniets totalt fem koreografer, som var och en hade sin markanta koreografiska skrift, Michail Fokin, Vaslav Nijinskij, Léonide Massine, Bronislava Nijinska och George Balanchine. Och parallellt med alla nyskapelserna gav även Ballets Russes de store balletklassikere, Giselle, Törnrosa och Svansjön första gången i väst.
Ballets Russes eller Ryska baletten, var alltså både nyskapande och revolutionerande, men samtidigt var kompaniet klassiskt grundat som kändes vid sin ballettradition och -historia. Samma utgångspunkt tar den amerikanska koreografen John Neumeier, som under årets balettfestival i Hamburg just har satt fokus på kombinationen av nyskapelser och historia i sin överdådiga hyllning av Ryska Balettens 100-årsminne.
På repertoaren fanns självklart John Neumeiers storslagna helaftonsbalett om sin stora idol, Nijinskij, från år 2000 till musik av Chopin (som har visats på Det Kongelige Teater vid et gästspel med Hamburgbaletten 2002). Dessutom har Neumeier återupptagit flera av sina egna 
baletter till musik från Ryska Baletten, exempelvis ungdomsverken Daphnis und Chloë från 1972 till musik av Ravel, där en moden dam lidelsefullt åtrår en en yngling, som väcks erotiskt, och tillika Neumeiers chokerande brutala, gymma version av Stravinskijs Le Sacre likaså från 1972, visad tillsammans med hans svärmiska dröm Der Nachmittag eines Faunes från 1996, 
där både faun och nymf stör den sovande unga pojkens middagslur i 
eftermiddagsvärmen till Debussys flöjttoner. Likaså fanns repremiären på 
Josephs Legende från 1977 på programmet.


Till balettfestivalens premiäreprogram hade John Neumeier kreerat ännu ett 
nytt Nijinskij-nedslag över Pavillon d¹Armide, (Fokins ursprungliga 
koreografi är inte bevarad). I Neumeiers Pavillon d’Armide är den skizofrene 
Nijinskij inlagd på sanatoriet Bellevue, där han i fantasien dras in i en 
målning på väggen av Pavillon d’Armide och minns sin tid på balettskolan och 
några av sina konstnärliga triumfer. Den vackre Otto Bubenicek dansar den 
sinnessjuke Nijinskij med smärtfyllt tunsinne, medan Alexandr Trusch som den 
unge Nijinskij flyger sorglöst genom luften i höga hopp, samtidigt som 
Yohan Stegli leker med de kära poserna (kända från åtskilliga 
ballethistoriska foton) i den berömda siamesiska dansen. Det är den 
uttrycksfulla Joëlle Boulogne som dansar dubbelrollen som den förälskade 
Armide och Nijinskijs fru Romola, som gradvis får se sig marginaliserad av 
läkaren och Djagilev, som i Ivan Urbans gestalt är en svart ängel som 
konstant vakar över Nijinskijs minsta rörelse, det är omsorg och destruktion 
i en och samma person. Neumeiers Pavillon d’Armide är besläktad med hans helaftonsbalett, Nijinskij. Men tonen är ljusare och minerna gladare i Pavillon d’Armide. Neumeiers scenografi och luftiga scenbyten är helt otroligt eleganta.


Ballets Russes-traditionen och ballethistorien representeras av de övriga 
två premiärerna, dels George Balanchines starkt expressiva Den förlorade 
sonen från 1929 till Prokofievs musik. Här är Alexandr Tusch pojken som festar om ordentligt med Hélène Bouchet 
som glupsk Sirene och den långe Edvin Revazov som den stolte gammelfadern, 
som till slut tar tillbaka sonen under sina vingars skydd. Det är mycket 
rörande!
Den förlorade sonen är iscensatt av Patricia Neary, som själv 
dansade sirenen i mitten av 60-talet i Balanchines kompagni, New York City Ballet, och baletten är således ett exempel på 
levande balettradition där dansaren för stegen vidare till nästa 
dansgeneration.


Annat var det med programmets sista balett Le Sacre du Printemps, som är en 
rekonstruktion av Millicent Hodson, inspirerad av Vaslav Nijinskijs version 
från 1913, baserad på omfattende research. Scenografin och kostymerna är 
rekonstruerade med ambitionen att komma originalen så nära som möjligt av 
Kenneth Archer. Makarna Hodson och Archers rekonstruktion av Nijinskijs Le 
Sacre du Printemps hade premiär 1987 med The Joffrey Ballet i USA och har 
sedan dess dansats av många kompanier världen över. Neumeiers kompani fick 
den på sin repertoar redan 1989.
Vid den här balettfestivalen kunde 
kompaniet alltså prestera att dansa hela två varsioner av Le Sacre du 
Printemps med bara en dags mellanrum. Det kan bara göras av ett kompani i 
särklass!

Dessutom bjöd balettfestivalen på ett gästspel med Centre Chorégraphique 
National Ballet de Lorraine, som har odlat en historiskt orienterad profil 
med både gammalt och nytt.
Det franska kompaniet kunde således duka upp tre 
Stravinskijbaletter, dessvärre till dåligt bandad musik, först Michail 
Fokins dockbalett Petrusjka från 1911 i Alexandre Benois muntra scenografi 
av marknadsplads med gycklare, björntämjare och hela fidevitten. Dessutom 
dansade de Bronislava Nijinska Les Noces fra 1923 i Natalja Gontjarovas 
kostymer, och slutligen en modern utgåva av samma balett från 2007 i 
koreografi av den unge finske Tero Saarinen med titlen Mariage, som trots 
sin flyende kvalitet hade lite svårt att klara jämförelsen med Bronislava 
Nijinskas kontanta grupperingar och formsäkerhet.


Och som kronan på verket blev den traditionsrika balettfestivalen vanan 
trogn avslutad med en rejäl balettgala, den 35:e Nijinskij-galan som 
highligtade hela Ballets Russes’ trolleriet med balettstjärnor från bl.a. 
Parisoperan, Royal Ballet, Bayerisches Staatsballett München och 
Staatsballett Berlin. Det visades utdrag ur verk av alla Ballet Russes’ 
koreografer. I Fokins Petrusjka var Lloyd Rigggins involveradi en 
erbarmerlig tragik som den hopplöst förälskade marionettdockan i Silvia 
Azzonis kokett trippande Ballerina. I Eldfåglen fladdrade Leanne Benjamin 
från Royal Ballet ängsligt som en skrämd fågel i armarna på Jonathan Cope’s 
Ivan, och i Le Spectre de la Rose spred den yngste solodansaren från 
Parisoperan Mathias Heymann med stora språng och lyfta armar rosens doft ut 
över den vackra Laëtitia Pujol. Nijinskys L’Après-midi d’un Faune blev både 
visad i sin originalkoreografi dansad av Bayerisches Staatsballett München, 
och som senare på aftonen utmanades av Jerome Robbins’ version av samma 
ballet Afternoon of a Faun från 1953, som blev sublimt dansad med 
hypnotiserade mystik och nerv av Silvia Azzoni och stjärndansaren Vladimir 
Malachov (som är balletchef för Staatsballett Berlin).
I Le Train Bleu hade 
Kevin Haigen lämnat över ett solo från Anton Dolins rekonstruktion av 
Nijinskas koreografi till Hamburg Ballettens unga lovande Alexandr Trusch 
iförd randiga badbyxor designade av Coco Chanel, medan Marie-Agnès Gillot 
fra Pariseroperaen serverede en noget kølig Terpsichore i Balanchines 
Apollon Musagète. Helt förtrollande och väldigt skojig var i gengäld 
Léonide Massines Parade från 1917 med världens första kubistiska 
balettscenografi, inklusive en klumpig kubistisk) häst kreerad av Picasso, 
dansades muntert och livfullt av Donlon Dance Company – Saarländisches 
Staatstheater Saarbrücken.


Klassiker-repertoaren representerades av ett pas de deux från Giselle, 
dansat med vidunderlig skön och betagande poesi av Isabelle Ciaravola och 
Stéphane Bullion från Parisoperan, medan nytolkningar och nyskapelser av 
Ballets Russes-repertoaren bjöd på ännu fler glimtar ur John Neumeiers 
omfattande koreografiska karriär. Neumeier själv stod på scenen och ledde 
publiken igenom hela detta baletthistoriska firande som efter fem timmar 
avslutades i ett kulört konfettiregn, stående ovationer och bravo-rop.

Majbrit Hjelmsbo