Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Tisdag 22 september 2020

Fragment av ett mästerverk

2009-06-08

Fakta:

Namn: Proust ou les intermittences du Cœur
Koreografi: Roland Petit
Ensemble: Ballet de l'Opéra national de Paris
Plats: Palais Garnier, Paris
» http://www.operadeparis.fr/

Även om en bild eller en gest kan uttrycka mer än tusen ord, skulle det ha
behövts ett mycket sammanfattande medvetande för att förvandla Marcel
Prousts
sju volymer långa verk På spaning efter den tid som flytt till en enda
balett. För sin version av Proust ou les intermittences du Cœur, har Roland
Petit valt att visa ett koncentrat i form av 13 representativa tablåer som
innefattar berättelsens fluktuationer mellan hopp och förtvivlan.
Baletten
är sålunda indelad i två delar , den första delen representerar det
proustska paradiset, den andra hans helvete.
Det här
impressionistiska
närmandet ger samtidigt prov på många mycket vackra pas de deuxer,
exempelvis ett som kallas la petite phrase de Vinteul.
Genom en lång rad
vackra arabesker och lyft ger Laura Hecquet och
Christophe Duquenne en bild
av den första passionens våndor mellan Swann och Odette på ett utsökt
delikat
sätt.
Men helvetet blir trots allt mycket mer spännande, tack vare en mer
överensstämmande berättande struktur och tack vare den enorma
närvarokänslan i
Manuel Legris gestaltning. Den dansare som gick i pension för bara någon
månad sedan är strax tillbaka igen på Operans scen som ”étoile invité”.
(Legris kommer att bli konstnärlig ledare för baletten i Wien 2010.)
Hans
tolkning av Monsieur Charlus, den äldre gentleman som är besatt av den unge
Morel (Audric Bezard, en av kompaniets ”sujetter”, (eller unga aspiranter)
som gav prov på en fin teknik och bra självförtroende) blev klanske till
verkets allra mest berörande scen.
I sin dyrkan av den unge mannen ger Legris prov på ett sådant komiskt löje
att det blir hjärtknipande. Just i detta speciella sceneri verkar Petit’s
snabba koreografi till Beethovens accelerationer (Den 14:e stråkkvartetten)
överensstämma intill perfektion med Prousts intelligenta prosaberättelse.
Stundom känns dessvärre Petits verk, som skapades 1974, tämligen daterat.
De plötsliga inslagen av modern dans i det annars övervägande klassiska
formspråket blir lite märkliga, även om koreografin lyckas ge en skoningslös
bild av den bourgeoisie och aristokrati som befolkade La Belle Epoque.
Den
fina musiken av Frank, Fauré, Debussy, Saint-Saens m flvar stycken som
Proust själv tyckte mycket om att lyssna på, enligt hans egen hushållerska
och förtrogna Céleste Albaret och detta faktum bidrog till
den förtjusande känslan av att för en stund ha förflyttats till en annan tid.

Simona Gouchan

Fler Föreställningar

Annonser