Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Måndag 28 september 2020

Vackra kroppar i plågsam smärta

2009-05-27

Fakta:

Namn: Hark !, White Darkness, MC14/22 “ceci est mon corps”
Koreografi: Emanuel Gat, Nacho Duato och Angelin Preljocaj
Musik: John Dowland, Karl Jenkins, ljuddesign Tedd Zahmal
Ensemble: Parisoperans balett
Plats: Palais Garnier, Paris
» http://www.operadeparis.fr/

Blandprogrammet på Parisoperan av Emanuel Gat, Nacho Duato och Angelin Preljocaj präglas av mörker eftersom vart och ett av dem handlar om ensamhet, droger och våld till sista blodsdroppen.

Emmanuel Gat’s Hark! är upkallat efter den melankoliska elisabetanska sång av John Dowland som det dansas till. Verket är den israeliska koreografens första bidrag till kompaniets repertoar. Det stämningsfulla, nära på asketiskt utformade verket är fyllt av upprepningar och väldigt snarlika variationer: Kropparna ger sig hän för att strax dra sig tillbaka igen. De 13 kvinnliga dansarna, varav 11 bär tåskor och de två solisterna är barfota, är snarlikt kostymerade i svarta, enkla dräkter. De verkar alla utföra sina egna introverta danser, även när de dansar tillsammans. Det är som om de gjorde motstånd mot de långa barocklamentationerna.
Ett av de avslutande plågsamma scenerierna, när Amélie Lamoureux ligger på rygg med vinklade knän och långsamt hasar sig över scenen, uttrycker extrem smärta och utsatthet.

Det andra verket, White Darkness, av Nacho Duato har ett mer klassiskt formspråk och är starkt influerat av Jiri Kylian som den spanske koreografen har haft ett nära samarbete med. Tillägnat Duato’s syster, som dog av en överdos, har verket en våldsam underton i sitt flytande rikliga poetiska rörelsespråk. Plötsliga upplysta scenerier, skapar minnesbilder i det skeende som styr huvudpersonen och hennes behov. Jéremie Bélingard och Alice Rénavand gör en fantastisk gestaltning av känslokampen på scenen och baletten avslutas med att Rénavand faller ihop under en tunn stråle av ljus.

Kvällen avslutas med det koncptuella och kontroversiella verket MC14/22 “ceci est mon corps” av Angelin Preljocaj. Verket som direkt refererar till Markus evangelium 14:22 (Mark 14:22 ”Detta är min lekamen…”) är skapat för 12 manliga dansare, (likt apostlarna) och innehåller olika grader av bedrägeri, våld, förnedring och lidande i sitt försök att beskriva den kristna mystiken. Tortyren når sin klimax när en av männen framför ett eget kort stycke förföljd av sin torterare som förblindar honom med tjock tejp över ögonen. Dansaren upprepar sin dans, med något sämre balans. Torteraren binder ihop hans arm med hans huvud och iakttar iskallt dansarens nästa misslyckade försök. Sceneriet upprepas obevekligt med outhärdlig grymhet, medan man får se hur den ene blir alltmer hjälplös och reduceras till ett paket i form av ett embryo, som bärs iväg som ett stycke kött på en pinne.
Dekoren består av sex bord som i början är staplade på varandra och i en scen är de arrangerade till ett långbord till det sceneri som påminner om Sista måltiden och mot slutet en slags plattform som dansarna tar avstamp från för att fångas upp av de andra, som ett avgörande bevis på förtroende.

Simona Gouchan

Fler Föreställningar

Annonser