Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Lördag 26 september 2020

Ett solo i solnedgången i flamencons laboratorium

2009-05-27

Fakta:

Namn: Solo Israel Galván
Koreografi: Israel Galván
Plats: Stadsschouwburg Utrecht, Holland
» http://www.springdance.nl

I föreställningen Solo Israel Galván,som framfördes på festivalen på ”Springdance and Performance Festival” i Utrecht, uppträdde Galván utan ackompanjemang, utan gitarrist, sångare eller slagverkare. I en intim lokal, mot en bakgrund av stora fönster som visade en fantastisk solnedgång dansade Israel Galván inför en publik som var tvungen att kisa med ögonen på grund av kvällssolens starka strålar.
.Under 45 minuters tid uppträdde hand och använde sig av ljud som han framställde med hjälp av sina händer och fötter. Han slog mot lår, mage bröst och vador. Han stampade än våldsamt, än återhållet mot olika underlag: i sand, i mjöl, på en metallplatta eller på det traditionella ihåliga trägolvet.
Då och då gav han ifrån sig små rytmiska röstläten. En gång sjöng han till och med.
Galván rörde sig till synes fritt mellan olika ”palos” (flamencostilar med bestämda rytmmönster), han slängde sig in i och ut ur traditionen, hans robusta kropp formade sig till på samma gång uråldriga och futuristiska poser. Solljuset bländade, det var både behagligt och obekvämt och på liknande vis rörde sig Galváns dans i gränslandet mellan skönhet och smärta.

Israel Galván dansar med sin egen ensamhet.

Det slog mig redan när jag såg Galván i La edad de oro, ett av hans mest framförda verk, att han stundtals, med sin kraftfulla närvaro, nästintill överröstade gitarristen Alfredo Lagos och sångaren Fernando Terremoto.
I Galváns dans finns något drastiskt som de båda andra saknade.
Jag kan inte låta bli att tänka på att Israel stammar när han pratar. I hans dansspråk tycker jag mig förnimma en stark drivkraft att vara ljudande, tydlig och direkt. Och mycket riktigt tystnade då och då de två musikerna och Galván lämnades ensam att skapa ljud och rörelse inte i förhållande till det traditionella ackompanjemanget utan till något större och mer undflyende; rummet, tiden och ensamheten.
Han förhandlade intensivt med stunden på det språk han inte bara talar obehindrat utan dessutom förnyar, flamencodansens.
Författaren Georges Didi-Huberman skriver i sin bok Le danseur des solitudes att Galván inte dansar ensam utan med sin ensamhet.

I flamenco består klimax alltid av ett tomrum, ett ”break”, ett mellanrum. Spänningen byggs upp, febrilt, ihärdigt och påtryckande, kaoset tränger sig på men kontrolleras i en stadig rytm.
Gitarrist, sångare och dansare följs åt mot tomrummet och när de når fram tystnar de plötsligt för att under två taktslag hålla andan, sedan slänger de sig synkront tillbaka in i rytmen och kanske hörs ett tillfredställt olé.
Jag kommer att tänka på ett citat av Adorno där han skriver att konsten inte kopierar verkligheten utan att ”vad som i själva verket händer är att konsten gestuellt griper efter verkligheten för att genast häftigt retirera så snart den vidrör denna verklighet.” På samma sätt tycks flamencomusikerna slungas tillbaka in i rytmen när de har uppnått sitt klimax.

Men Israel dansar ensam och när höjdpunkten är nådd är inte lika definierat som i den traditionella flamencon. Israel Galván talar sitt eget språk, använder sin egen struktur; en monolog, en ensamhetens grammatik. Gång på gång ger han sig hän, låter han sig dras med av en virvelvind som tar honom närmre och närmre en kärna, ett något, ett tomrum.
Rytmerna blir mer och mer invecklade, rörelserna mer emfatiska, och det vilar något obevekligt över det hela, något ostoppbart har satts igång, publiken håller andan. Men medan det finns tydliga regler om början och slut i den traditionella flamencon så ter sig Galváns dekonstruerade koreografi som ett enda långt blivande. Israel når aldrig fram, men gör gång på gång försök, stöter ut rörelser och ljud och försöker på otaliga sätt att förhandla med tillvaron. Jag har alltid tidigare upplevt en så dramatiskt här och nu i flamenco, liknande den Adorno beskriver.
Att se Israel Galván dansa är att se människans existentiella kamp, Hur tydligt och vackert, våldsamt och virtuost han än försöker gå i dialog med verkligheten försonas han inte med den.
Jag är i alla bemärkelser bländad. Aldrig har jag sett någon som så envist tampas med eller rättare sagt dansar med sin ensamhet.

Alma Söderberg

Fler Föreställningar

Annonser