Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Torsdag 01 oktober 2020

Helafton utan dramaturgi

2009-04-14

Fakta:

Namn: Ringaren i Notre Dame
Koreografi: Pär Isberg
Musik: Stefan Nilsson
Ensemble: Kungliga Baletten
Plats: Kungliga Teatern, Stockholm
» http://www.operan.se

Med Ringaren i Notre-Dame vill Stockholmsoperan presentera ett berättande dansverk för en tänkt, bred publik. Det finns en idé och ett önskemål om ett enkelt berättande och en klassisk form, som tror jag, är oklar och oreflekterad. De stora, klassiska verkens berättelser är sällan särskilt rätlinjiga och okomplicerade dramaturgiskt. Däremot är de så väl inarbetade i vår tradition att vi accepterar trollkarlar, svanar och vilier utan att protestera. Förförståelsen skapar förståelse. Men om ingen sådan förförståelse finns, hur ska man då gå till väga?

Hur många nu levande svenskar har Victor Hugos Notre Dame de Paris i friskt minne? Ens som illustrerad klassiker? Olyckan med Pär Isbergs dansade version av romanen är att den återberättar boken utan att välja ut något tema eller bestämma sig för en angreppspunkt. I föreställningens sista minuter, då tragedien inträffat och den utstötte, fule ringaren Quasimodo återtar sin plats i katedralens tornrum, frigör sig stenskulpturerna på katedralens vattenkastare på taket. Stenfigurerna, groteska fantasivarelser, klättrar ner i ”verkligheten” , en intressant och effektfull vinkel på romanen.

Tänk om Pär Isberg börjat där i stället för i kronologin. Där allt ska betas av i tur och ordning och åtskilligt blir fullständigt obegripligt om man inte läst om romanen helt nyss. Eller lusläst programmets handlingsguide. Hur viktig är egentligen ”handlingen” i sig i denna både melodramatiska och symboltäta roman? Hugo inspirerade samtiden med sin vurm för medeltiden – jämför t ex med prerafaeliterna och de hårda restaurationerna av medeltida slott, kyrkor och stadsmurar som skulle göras ännu mer medeltida än de var. Handlingen, den episka stommen, med förvecklingarna och spänningarna mellan kyrkans män, makten, och utanförskapsmänniskor är ett ramverk som bär den psykologiska och etiska kraften i romanen. Där visar Hugo hur den fule och vanställde inte får älska, hur den ”främmande”, romska Esmeralda förföljs och förtrycks och – faktiskt- hur den katolska kyrkans prästerskap avstängs från mänsklig fysisk kärlek.

Samtliga teman är brinnande giltiga i vår tid. Det är en gåta varför Pär Isberg denna gång inte arbetat med en dramaturg som kunnat sovra, vinkla, berätta begripligt och tolka. Ett stort antal bifigurer borde sållats bort eller förpassats till bakgrunden – poeten Pierre Gringoires roll är ett frågetecken. Arme den dansare som ska gestalta den! En händelse i berättelsen som korandet av en narrpåve är omöjlig att avläsa utan manual. Andra enskildheter som en tortyrscen understryks med tjocka streck till genant övertydlighet – en röd laserlinje tvärsöver fonden för varje piskrapp på den stackars Quasimodos rygg. Vi fattar!

Pär Isberg har skapat två verk för Operans repertoar av bästa kvalitet: Nötknäpparen och Pippi Långstrump. De har inte sin slitstyrka i kraft av en originell eller personlig koreografi utan beroende på ett lustfyllt och fantasi bildberättande (Nötknäpparen) respektive ett delvis nytt perspektiv på nationalhjältinnan Pippi, som en person med mycket längtan, kärlek och en kappsäck sorg i sitt hjärta av guld.
I båda fallen har samarbetet byggt på skicklig dramaturgi som omfattat en genomgripande tolkning, en för betraktaren tydlig, klar och intressant tråd att följa genom föreställningen.
Erik Näslund mixade gamle Hoffmans saga Nötknäpparen och Råttkungen med Elsa Beskows bildburna Petter och Lottas jul.
En erfaren dansdramaturg, den i förtid bortgångna Gunilla Roempke, skapade utrymme för danspartier i Pippi på ett rimligt och uttrycksfullt sätt. Pär Isbergs koreografi var adekvat inom berättarramen och försåg till exempel det smarta dramaturgiska valet att låta Pippis brev till sin pappa sjörövarkungen färdas över scenen med en rolig ”dansdräkt”.

För Ringaren i Notre-Dame finns ingen angiven dramaturg eller librettoförfattare. Programmet redogör noga för samarbetet mellan Pär Isberg och Stefan Nilsson, kompositören till den nya musiken. Nilsson, som skrev Pippi-musiken och har en lång meritlista med film- och tv-seriemusik bakom sig, har skrivit musik i en lättare genre som öser på med känslosamhet. Den innehåller ibland en maffighet som inte behöver vara orimlig, ibland en finstilthet som är gripande. Uppsättningens största problem är det ”raka” och ytliga berättandet som illustreras med en koreografi som är på tok för likartad vare sig det gäller fysisk smärta, sorgsen isolering, kluvna lojaliteter eller kortfristig lycka. Kompositoriskt för scenrummet upprepas cirkelrörelsen ensartat liksom för den enskilda rörelsen i låga hopp med piruett.

Det finns enskildheter där dansen är mer uttrycksfull och tillåts gestalta i egen kraft. Den frustrerade diakonen Frollo, som också dras till Esmeralda, har ett solo i andra akten som jag såg Anders Nordström göra anslående som ett fint exempel på tolkande dans. Frollo inser att han är Qasimodos rival om Esmeralda, trots att han inte får närma sig en kvinna på detta sätt. Samt egentligen är en slags far för den puckelryggige ringaren. Nordström har den dramatiska kapaciteten att uttrycka, tolka och sätta personlig karaktär på ett sådant parti. Esmeraldas roll har minimala uttrycksytor, där vankas bara snygga steg. Nadja Sellrup dansar den korrekt men utan personligt uttryck eller gestaltning som bygger på en djupare förståelse av rollen.

Ett stort antal kårpartier är helt oprofilerade och röriga variationer på cirkeltemat. Några gruppförflyttninger i slutet andas lite Ek-inspiration. Flera pas de deuxer mellan bipersoner är grundligt konventionella, som om de komponerats utan glöd, till skillnad från några handgemäng mellan män.

Sorgligt nog blir det svårt att ta en helaftonsbalett som denna på allvar. Tassande soldater med lys-spjut eller ringaren som dinglar i sin klocksträng leder tankarna till Disney – var det inte de trevliga mössen Gus och Jack som hängde och dinglade i klockorna? Starwarsaktiga soldater med konstig gångart ser ut som skolbarn som spelar Bröderna Lejonhjärta på avslutningen. Det är lätt att börja fnissa åt töntigheter i stället för att lida med de drabbade i denna mörka berättelse.

Det har sett ut som Kungliga Baletten börjat få en klokare syn på sin repertoar de senaste åren. Och nu ser det ut som man har tappat fästet igen. Med alla kompetenta krafter som finns i Operahuset är det både svårt att förstå och förlåta satsningen på Ringaren. Närmare två hundra skickliga yrkesmänniskor är inblandade varje kväll den dansas – det är så att man vill gråta.

Margareta Sörenson

Fler Föreställningar

Annonser