När fantasin urartar i massmord

Gisèle Viennes senaste enmansföreställning Jerk är mer av teater än performance. Var skillnaden ligger är väl inte alltid så klar för gränserna har ju alltmer hunnit suddas ut.Texten, den som skådespelaren och dockspelaren Jonathan Capdevielle överöser oss med är emellertid bara ett avstamp för något helt annat.
Det är en rak historia som bygger på författaren Dennis Coopers bok om Dean Coril, seriemördaren som på sjuttiotalet torterade och dödade 27 tonårspojkar i Texas. ”Humanity is overrated” står det på skådespelarens T-shirt, samma som på den finske massmördaren i Jokela. Liksom för att påminna oss.
På det öde scengolvet sitter en av Dean Corils unga medbrottslingar, David Brooks och småler mot oss. Från sin dödsdömdas fängelsecell berättar han hur han inbillade sig hur tortyr av små barn och slutligen mord på dem skulle vara något helt fantastiskt. En slags tvångsföreställning med sado-masochistiska förtecken som han inte kunde komma bort ifrån.
Övergången från oss till honom känns otydlig. Ljuset tänds och släcks och skådespelaren försvinner in och ut samtidigt som han ger oss tid att läsa igenom hans text. Ett slags programblad i form av små texter där han berättar hur han tillsammans med några andra killar lockades in i vanvettets helvete med hjälp av den äldre Dean Coril.
Alla verkar läsa som om de sökte någon form av svar. Eller kanske var det bara för att söka avstånd från den verklighet som låg till grund för verket?

Medan vi mår allt värre av alla grymheterna rör sig Capdevielle nästan omärkligt mellan sina olika identiteter; den unge osäkre killen med ett tufft yttre som utan att rå för det verkar styras av en inre perverterad röst. De blivande offren – i form av handdockor – ligger i en bag som nonchalant står bredvid honom, som förutom en transistor är enda rekvisitan.
Hånfulla objekt som gapar ut mot oss, liksom skådespelaren. För det är ju vi som är de verkliga huvudpersonerna. Vi som själva frossar i vår egen fascination av det värsta och mest vidriga som kan inträffa.
Från science fiktion till verklighet är steget inte långt och det är det som Gisèle Vienne här vill göra oss uppmärksamma på.

Små söta handdockor av långbenta småpojkar i jeans, gympadojor och tidsenliga frisyrer ler mot oss med sina mjukisdjurs-liknande ansikten för att stunden efter våldtas på de mest perversa sätt.
För att ytterligare förhöja förnedringen ser vi dockspelarens flämtande andetag blandas med de små barnens lekfulla röster som med hjälp av buktal förvrids till våld i takt med att dockspelaren dreglande medan saliven rinner ned på golvet verkar uppnå någon slags perverterad extas. Efterhand dödas barnen och slängs bara ned på golvet.
Att frossa i kadaverscener får oss att känna obehag när vi tänker på alla liknande scener som TV och film dagligen kittlar våra sinnen med.

Dockorna dessa små avhumaniserade och livlösa objekt får oss här åtminstone för en kort stund att tänka till. Viennes föreställning lyckas med att balansera fiktionen mot verkligheten genom sin hantering på olika nivåer; dess blandning av allvarsamhet och lekfullhet men också den ironiska distansen som skådespelaren med sin starka personliga närvaro och skickliga framställningsförmåga lyckas framkalla.

Ann Jonsson