Folkloristisk underhållning från charterferien

Ballet Teatro Espanol de Rafael Aguilar turnerar runt i Skandinavien med en folkloristisk dansshow. Kvinnor med blommor i håret och kastanjetter i händerna dansar flamenco i färgrika volangkjolar, och män med breda skärp i midjan dansar en svettig bolero. Det enda som fattas är helstekt gris och mångfärgade parasolldrinkar för att göra charterfesten fullkomlig.

Det finns inget programblad till föreställningen, så vad som publiken egentligen är med är obekekant. Men aftonens första verk förefaller vara en tolkning av Frederico García Lorcas drama Bernarda Albas Hus, där en sträng och starkt religiös änka håller sina döttrar i ett järngrepp, inte helt olikt general Francos diktatur. Det är till att börja med fascinerande att se hur flamencons hälsmatter blir till en dialog mellan personerna, men i längden urartar det till en långrandig odramatisk berättelse utan glöd och gnista. Dessutom är scenen mörklagd, man ser helt enkelt inte vad som sker. Hela föreställningen igenom föregår i en eländig ljussättning.
Ravels Bolero som följer därefter är aftonens höjdpunkt. Det beror inte på koreografin, men på den manlige solisten som precist och fint lyckas med steg och piruetter. Solodansen lyckas sälja varan så väl att man glömmer hela gruppens dåliga koreografi där kvinnorna slår takten med sina solfjädrar och männen stampar fantasilöst i golvet.
Ravels stadigt stigande cresendo uteblir fullständigt och dansen verkan pågå i en oändlighet utan att röra sig ur fläcken.

Efter pausen blir det hela till en total chartershow av klichéartad spansk kultur. Även om dansarna är fina är det hela tråkigt och förutsägbart. Man måste absolut vara en hardcore flamenco-fan för att anse att Ballet Teatro Espanol de Rafael Aguilars segdragna turneprogram är spännande, men sådana fans verkar det i gengäld finnas gott om i Skandinavien. Publiken hälsade föreställningen med stående ovationer.

Torben Kastrup