Vad som kan hända i ett vardagsrum

Det börjar trevande, nästan privat. Fyra människor i ett vardagsrum, sparsamt möblerat med möbler som ser ut att komma från loppis, punktvist belyst av golv- och bordslampor. De håller i varandras händer och förflyttar sig på scengolvet samtidigt som de klättrar och kryper ut och in och genom varandras armar och ben.

Ljuset släcks, formationen bryts och när belysningen tänds igen spelar någon gitarr, en annan ser på tv, den tredje skriver i sin anteckningsbok. Den fjärde aktören, Viktor Gyllenberg, hittar jongleringsringar lämpligt placerade på en stor golvlampa med fransar. Och så börjar han jonglera och det framgår att föreställningen handlar om att vad helst kan hända mellan människor i ett vardagsrum.
Vad som helst händer också. En lampshow med fyra taklampor som tänds och släcks i takt av artisterna ger nästan stoboskopliknande effekt. Varpå Peter Åberg sjunger vackert till gitarr, för att sedan ackompanjera ett danssolo av Malin Stattin.
En av föreställningens höjdpunkter är en lång jongleringssekvens där hela ensemblen är involverad. Jonglörerna Peter Åberg och Viktor Gyllenberg håller till slut tolv käglor i luften och visar här sin klass som cirkusartister. Det är inte bara skickligt gjort, det är snyggt också när de vita käglorna flyger mot den mörka bakgrunden i perfekt formation.
Också akrobaten Sergi Parés, med hjälp av Peter Åberg, bjuder på hisnande upplevelser när han snurrar omkring i luften på helt otänkbart sätt. Tidigare under föreställningen provoceras han av de andra i en lek som går överstyr, de knuffar på varandra, men när turen kommer till Parés blir knuffarna hårda och otrevliga. Han svarar med att hjula och utföra avancerad akrobatik på golvet.
Men för det mesta är det roligt. Som när Malin Stattin lyckas röra på kroppen på ungefär tusen sätt, när hon med kroppsspråk vill fråga Viktor Gyllenberg vad han sysslar med. Han försöker svara med samma språk men fäller till sist föreställningens enda replik: ”Jag knyter skorna”. Till publikens jubel.
Notariegatan 17b är en familjeföreställning för barn från sju år. Det jag skulle vilja se i den är mer av det som vanliga cirkusartister gör när de presenterar sina nummer och tackar för applåder, mer sälj, mer ”Se mig! Beundra mig!”. Vifira är ju jätteduktiga men känslan blir ibland för privat, när vardagsrumsidéen tillåts ta över för mycket.

Karin Kämsby