Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Tisdag 29 september 2020

Spännande dansgästspel med NDT i Köpenhamn.

2009-03-30

Fakta:

Namn: Silent Screen & Tar and Feathers
Koreografi: Leon och Ligthfoot & Kylian
Plats: Gästspel på Det Kongelige Teater i Köpenhamn
» http://www.kglteater.dk

    Kylian liksom Leon och Ligthfoot är för tillfället NDT´s storsäljare. De reser jorden runt och inte så sällan ändrar de på sina föreställningarna. När jag sist såg Tar and Feathers ( 2007 ) såg den helt annorlunda ut. Kylians egen röst, för att nämna ett exempel – han läste ur en text av Beckett – har försvunnit medan i stället ett gäng absurdistiska dansare med förvrängda jättemunnar i bästa showstil tillkommit.
   Kylian har i en intervju i Danser berättat om varför han kontinuerligt ändrar. ” Därför att både jag själv och dansarna ju ständigt ändras. En föreställning skall inte vara en statisk upprepning utan ständigt ges nytt liv på olika sätt. Liksom rörelsevokabulären är beroende av en kombination av en ofantlig mängd artikulationer som kroppen kan prestera, resultat av  just det emotionella ögonblick man här befinner sig i måste koreografen hela tiden vara flexibel inte bara intellektuellt utan också i socialt hänseende. Vi vill få publiken att verkligen känna av mångfalden.”
  Tar and Feathers närmar sig i den här versionen en performance, en slags gamla tiders happening där det mest oväntade kunde inträffa.
På ett högt uppsatt podium står en flygel, som ser ut som en fågel med utslagna vingar som just slagit sig ned. Bakom flygeln sitter Tomoko Mukaiyama, en känd pianist som samarbetat med en rad filmmakare, arkitekter, dansare… och själv också satt upp egna multi media installations.
   Här improviserar hon skickligt Mozart och Haubrich men inte minst är det hon själv som fångar vår uppmärksamhet när hon stämmer om flygel samtidigt som dansarna som kristallklara partiklar stämmer in scengolvet nedanför. Allt är skarpt och precist på kornet. Det är långa liggande toner och sekvenser med upprepade figurer som skapar en nästan sakral och rituell stämning. Dansarnas rörelser och gestik avtecknar sig som tecken, får de svartklädda kropparna och nakna lemmarna att ta formen av måleriska element. Som en serie musikaliska bilder, en fusion av kropp och själ som genom intensiteten i gestik och rörelser förvisso tränger ner på djupet.
  Inslaget med de tokroliga dansarna som plötsligt klätts i plasttuttun – sådana där med luftbubblor i – både förvånar, roar och får oss att le för oss själva samtidigt som de lättar på den högstämda atmosfären.
   Liksom aftonens första verk Silent Screen av koreografparet Leon och Lightfoot är det verk av klassisk disciplin och grace men vad annat har de att förmedla idag? Förutom förstås, och det är ju primärt viktigt idag att visa, hur stora den klassiska dansens utvecklingsmöjligheter verkligen är. Kroppen består väl ungefär av 280 artikuleringar  men kombinationen av dessa  och rörelserna som dansarna kan mejsla fram är ju oändliga. Inte minst i Leon & Lightfoots verk verk blev detta uppenbart. Förmodligen var det väl också därför som det hämtade hem flest applåder.
    Silent Screen är ett dramaturgiskt högladdat verk med estetisk filmisk framtoning. Skulpturalt i rörelser och gestik. Fantastiska duetter med oförglömligt vackra lyft med klassiska förtecken där dansarna förenas för att sekunden efter stötas ifrån varandra och med otrolig koncentration kasta sig in i nya rörelsekonstellationer.
Philip Glass repetitiva rytmik och fulltoniga harmonik med all sin hypnotiserande intensitet bidrar till att skapa en gåtfull rituell stämning.
De vackra jätteprojektionerna på fondväggens filmduk suger våra blickar till sig. Här får vi får se havets skvalpande och energifyllda sprängkraft välla in mot oss, ställd i kontrast till en skog med en flicka som kommer mot oss på en väg. Någonstans ifrån, på väg mot någonstans.

Ann Jonsson

Fler Föreställningar

Annonser